Rondellhunden sedd som konst

Lars Vilks Muhammedkarikatyrer har en garanterad plats i konsthistorien, skriver Dan Jönsson i Dagens Nyheter 20/5. Jag noterar att han kallar dem Muhammedkarikatyrer och inte Rondellhunden eller Muhammed som rondellhund som är den korrekta titeln på den teckning som det har blivit sådan uppståndelse kring. Karikatyrer har mer innebörd av nidbild.

Kanske det. Hur denna plats säkras utan att konstetablissemanget ger hunden ett erkännande vet inte jag. Den lär inte ta sig dit på egen hand.

Problemet är att debatten hittills varit så tjatigt inriktad på att Vilks motiv är att förnedra och att han i yttrandefrihetens namn har rätt att göra detta. Så går det när konstkritikerna schappar och lämnar fältet fritt för islamister, politiker och ledarskribenter att stå för konsttolkningen. Det blir så vansinnigt ensidiga tolkningsperspektiv.

”Vilks kränker! Han gör fel.” ”Vilks kränker! Han har rätt att kränka.”

Ja, ni hör själva hur de trampar ner sig i sina skyttegravar. Sedan Nalin Pekgul i en artikel i SvD 10/3 sa att ”i den muslimska världen är hunden oren” har vi haft denna uppfattning om hunden i konsten, som åtminstone för hunden torde vara djupt förolämpande.

Tänk om vi för en gångs skull kunde släppa kränkningsmotivet och leka med tanken hur Rondellhunden skulle kunna tolkas som bild betraktad? Den skulle då kunna beskrivas och tolkas så här:

I mitten av en rondell står en bredbent, satt liten hund med mänskliga ansiktsdrag, skägg och turban. Hans svans står rakt i vädret som en antenn och han tittar på oss med en vaken, klar men lite sorgsen och bister syn. Han har djupa bekymmersrynkor mellan ögonbrynen. Runtomkring honom kör bilar kors och tvärs. Det är en urban miljö.

Låt oss börja med platsen. En rondell är en cirkulationsplats som skall underlätta för trafiken att flyta friktionsfritt. De ersätter idag allt oftare de farligare gatukorsningarna där vi riskerar att mötas. Som en bild för kulturdebatten är rondellen den enklare form av samtal där allting flyter på så länge vi inte blandar åsiktsriktningar. I gatukorsningen däremot korsas filer och det uppstår friktion. Gatukorsning är också slang för en hund av blandras.

I mitten av en cirkulationsplats har en gatukorsning, en liten byracka, ställt sig. Det är förstås något av de folkliga uttryck för skämtlynne som brukar kallas rondellhund. Men som så ofta med spontana uttryck av folkligt slag är det en träffsäker kommentar. Hunden och profeten med turban i en vild korsning är en bild av ett sekulariserat Europa där religionsfrågor hamnat i centrum. Hunden som i den västerländska konsten står för vaksamhet, lojalitet och lydnad är också dödens väktare. Dödens hundar vaktade Hades portar.

Om inte ett ensidigt tolkningsföreträde skall resultera i lojalitet, lydnad och död bör vi som debattmodell hellre välja gatukorsningen än cirkulationsplatsen.

Anna Brodow Inzaina, SvD 28 maj 2010

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt, Publicerat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s