I min krönika Rondellhunden som konst, publicerad i SvD här, för jag samman några tankegångar som har varit aktuella på sistone. Dels avsaknaden av konstkritiska kommentarer i form av recensioner – Dan Jönsson tar upp det i sin artikel i DN och gör ett försök i den vägen. Jag väljer istället att analysera teckningen och ge ett förslag till tolkning. På det sättet visar jag vägen för ett annat sätt att närma sig Lars Vilks projekt – som en bild som det går att tolka symboliskt och inte så bokstavligt.
Det har nämligen stört mig att det finns så lite av ”sexighet” i Vilks verk. Allting pratas ihjäl och Lars Vilks avkrävs en tydlighet som man inte ens begär av en politiker. Det finns ingen lust, ingen fantasi, ingenting att upptäcka, inget spännande att fantisera kring. Och så fort någon har sagt något om Rondellhunden skall Lars Vilks genast kommentera och betygssätta utsagan på sin blogg – eller annat forum när bloggen är nedsläckt. Det är väl snarare konstens sammanbrott än den institutionella teorins?
Den andra tankegången var Lena Anderssons ledare i DN häromdagen, där hon talar om vänskapssamhället och friktionssamhället. Vänskapssamhället är rondellen där alla tycker lika och bekräftar dem som håller med; friktionssamhället är gatukorsningen där olika åsikter och perspektiv kan rymmas samtidigt.
Jag har fått några positiva reaktioner på artikeln. SvD:s kulturredaktion förstås, men också ett par läsarbrev. Tydligen har det känts befriande att någon tar ett annat grepp där det blir möjligt att tala om vad vi ser i bilden – som är, om jag skall citera ett av läsarbreven, en väldigt stark bild, ”en satir/karikatyr över den islamistiska rörelsen”.
Hur man ser på hunden i islamiska länder vet jag förstås. Här är det en hund för att visa att rörelsen egentligen är smutsig. Bilarna som cirkulerar runt ser jag inte som västerländska utan en symbol för hur muslimer låter sig styras in i att snurra runt rondellhunden (islamisterna), pga att den har ett Muhammed-huvud men att den egentligen är smutsig. Bilden är för mig väldigt stark, och det är därför jag blev glad att du tog upp betydelsen av den.
Denna bildtolkning stämmer så väl in på kopplingen till Lena Anderssons ledare om vänskapssamhället, där jag hellre skulle vilja kalla det rondellsamhället eftersom man liksom sugs med i rörelsen och kan inte göra så mycket annat än att följa med i samma riktning. Den som försöker göra tvärtom stöts bort. Det totalitära samhället är alltså exkluderande av nödvändighet eftersom oliktänkande är ett hot mot alla som befinner sig i den rörelsen.
Brodows blandning 
Det är naturligtvis helt rätt att det är det samhälle där inte kritik mot rörelser kan riktas i fred som är det frånstötande, och inte ett samhälle som accepterar kritik, satir och ironi mot företeelse och rörelser. Men det är att kräva för mycket att kräva att en broderskapare ska inse detta. Själva broderskapsrörelsen är ett utslag av bristen på logik. Man har blandat ihop två religioner kristendom och socialism och dyrkar båda två som sanning på det typiskt religiösa sättet.