Jag läser i Ebba Witt-Brattströms Å alla kära systrar (Norstedt, 2010) om kvinnokultur och antecknar det som ett av de begrepp som karaktäriserar kulturradikalismen på 1970-talet.
Kulturradikalismen på 1970-talet tycker jag är mycket mer spännande att läsa om än den anemiska variant vi har idag framodlad vid universitet och lärosäten. På 70-talet handlade det om aktivism och kvinnors erfarenheter och vardag. Idag är det något annat, vilket Ebba Witt-Brattström låter läsaren förstå att hon inte är helt tillfreds med.
Mitt förhållande till 70-talets kvinnorörelse är gott. Som barn av den tiden minns jag den med värme.
Vi måste höja våra röster
Text: Margareta Garpe – Suzanne Osten
Musik: Gunnar Edander
Varför har tjejer så tunna röster.
Varför har tjejer så svårt att höras?
Å va gör en tjej som vill prata
när alla ropar:
VA SÄJER HON
VA VISKAR HON OM
VI HÖR INTE
SNACKA LITE HÖGRE!Ska en tjej sitta tyst va
å bara hoppas
att någon kille
ska säja det hon tänkt
eller ska hon resa sig upp
andas djupt med magen
och skrika:
OM NI BARA HÅLLER KLAFFEN
OCH LYSSNAR
så hör ni nog vad jag vill säja…ÅÅÅ TJEJER
ÅÅÅ TJEJER
VI MÅSTE HÖJA VÅRA RÖSTER
FÖR ATT HÖRAS
ÅÅÅ TJEJER…
Den låten (ur pjäsen Tjejsnack) och många andra slagdängor rullade på skivtallriken hemma. Jo, jag växte upp under proggens tid och det var mycket musik i hemmet. En del feministiska kampsånger minns jag väl men också trubadurer som Stefan Demert (å vad jag älskade Balladen om den kaxiga myran) och Cornelis Vreeswijk, tillsammans med fransk musik i chansons-traditionen inhandlad av mina tonåriga storasystrar på resor familjen gjorde till Frankrike. Vi är fyra syskon, jag är yngst, och familjen packade in sig i Volvon och stack till Frankrike – det vill säga, de andra stack till Frankrike, jag fick stanna hos moster Mait i Skövde och leka med mina kusiner. Så kan det vara att vara yngst.
Vad var då kvinnokultur? Under 1970-talet började kvinnor söka sin plats i historien när de upptäckte att historien var skriven om, för och av män. Utifrån en kvinnohistorisk identitet där speciellt textilkonsten lyftes fram skapades den nya kvinnokulturen. Kvinnor broderade, vävde, sydde och sjöng visor. Jag minns ”hönsestrik”, en stickning med bildmotiv. Min mamma hade en sådan väst med fredsmärken på.
Så här skriver Witt-Brattström (s. 135):
I den nya kvinnokulturen, som vi skapade i kvinnorörelsen, men som hade verkningar långt utanför, fanns medvetenheten om den traditionella kvinnokulturen med, som fodret i en kappa. När vi väl förstod att kvinnorna hade en egen historia – och att den minsann inte enbart handlade om förtryck (en vanlig missuppfattning bland yngre feminister idag), var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång att modellera framtidens kvinna.
Kvinnokulturbegreppet markerade en ny livsstil, mindre individualistisk och mer betoning på det kollektiva. Kvinnokultur var också ett konstnärligt uttryck inom bildkonst, litteratur, musik, film och fotografi. På denna tid gjordes ”idéutställningar” om och av kvinnor som berättade sin historia i text, ton och bild. Föreställningar som Jösses flickor (1975) med Suzanne Osten och Margareta Garpe, utställningar med textil konst i Göteborg som Livegen – Eget Liv och Verkligheten sätter spår samt Kvinnokulturfestivalen i Stockholm 1977 är några exempel.
Kvinnokultur var stort i slutet av 70-talet, sedan kom 80-talet och kvinnokultur blev löjligt. ”Livmodersmystik”, pinsamt tyckte man. Jag minns att jag också tyckte så då, på 80-talet när jag blev tonåring. Men å andra sidan, då tyckte man det mesta var pinsamt. Fredsmärken byttes mot blå knappar med vita fåglar på – det var moderaternas symbol för frihet. En ny tid hade kommit.
Brodows blandning 