Jag kan inte undgå att reflektera över varför vissa konstutställningar har sådan dragningskraft på publiken att den är beredd att köa i solskenet i 34 graders värme i tre timmar för att få en biljett.
Det är förstås Caravaggio-utställningen i Rom jag talar om. Snacka om att ha stjärnstatus. Som en rockstjärna, 400 år efter sin död.
Man har varit där, det är kanske det som gäller? Jo, jag såg ju Caravaggio i Rom 2010, kan man säga i ett samtal långt senare och mötas med en viss sorts respekt, ungefär som att kunna säga att jo, jag såg ju Bruce Springsteen på Ullevi 1985. Fast jag vet inte, att jag såg Bruce Springsteen på Ullevi 1985 har aldrig gett mig några sociala fördelar.
Handlar det om att delta i en rit där själva köandet, lidandet, är en av förutsättningarna för upplevelsen? Tanken om konstupplevelsen som en rit slår mig när jag besöker det nyöppnade museet MAXXI ritat av en annan av konstens rockstjärnor, arkitekten Zaha Hadid. Hon har ritat ett museum som i stort sett bara består av långa ramper som skall transportera besökaren till verken. Man slussas genom trappsystem och går på sluttande golv och ser på konsten genom att vandra i korridorer. Det är ett vallfärdande.
Rom har alltid varit en stad dit människor har vallfärdat, för kyrkans eller för konstens skull. Sedan 1700-talet har konsten övertagit en del av religionens roll i ett sekulariserat samhälle. Behovet av kultföremål på platser dit människor vallfärdar tycks bestå. Men i år är det inte samtidskonsten som lockar i Rom, det är Caravaggio. MAXXI är inte intressantare än ett relikskrin över ett avantgarde som har sett sina bästa dagar.
Trots en massiv publicitet var det ganska glest med besökare på MAXXI när jag var där, medan köerna sedan mars månad fram till utställningen stängde i går ständigt har ringlat utanför Scuderie del Quirinales portar.
Brodows blandning 