Modernisten och klassicisten Giorgio de Chirico

Giorgio de Chirico, självporträtt, 1922

Jag ser utställningen La natura secondo De Chirico på Palazzo delle Esposizioni i Rom (pågår till 11 juli) och förvånas av en serie bilder som jag aldrig har sett av honom förut: fruktstilleben som ser ut som en blandning mellan barockmålaren Zurbaráns enkla uppställningar av päron och citroner och målningar från en romersk villa.

Den allmänna uppfattningen om Giorgio De Chirico är att hans måleri efter genombrottet med det metafysiska måleriet på 1910- och 20-talet var en enda lång rutschkana utför. Just därför tycker jag att det är intressant att se en utställning med så många verk från hela hans verksamma tid. Jag vill se vad det är som konsthistorieskrivningen väljer att se bort från.

Utställningen som är curerad av Achille Bonito Oliva försöker sig på ett nytt grepp genom att se naturen speglad i De Chiricos verk. Om det är särskilt lyckat vet jag inte, men här får vi tillfälle att sida vid sida med de berömda målningarna se de målningar som konsthistoriker med god smak anser är maniererad stil och utflykter i klassicism och naturalism.

Ingen av de båda målningarna som här visas finns med i utställningen, men de ger en vink om det naturalistiska måleriet. Det klassicistiska ser ut t ex så här. Denna sida har samlat ett antal De Chirico som inte tillhör hans berömda första metafysiska period utan den klassiska eller neometafysiska – som De Chirico själv föredrog. Faktum är att han ”avslutade” flera målningar gjorda under den första metafysiska perioden så att de skulle mer likna den senare neometafysiska stilen som var grällare i färgen.

Några ord kanske om det metafysiska måleriet: De Chirico var banbrytare på 10-talet för surrealismen och var således en av modernismens förgrundsgestalter. Senare efter 1919 kom De Chirico att ta avstånd från modernismen när han gick in i sin klassiska period och hämtade motiv från den antika grekiska och romerska mytologin, den klassiska arkitekturen och det naturalistiska måleriet i de romerska villorna. Han inspirerades av renässansmåleriet och den tyske målaren Arnold Böcklin.

I en artikel i tidskriften Valori plastici med titeln ”Tillbaka till hantverket” förespråkar han ett måleri som går tillbaka på traditionella tekniker och ikonografi. Denna artikel markerade en radikal kursändring i De Chiricos bana och han blev en uttalad motståndare till modernismen. (Den engelska upplagan av Wikipedia har källhänvisning här.)

Jag kan ha förståelse för att det senare neometafysiska måleriet inte har hållits lika högt som det tidigare måleriet, men jag tror också att det dåliga rykte som det dras med till stor del handlar om en modernistisk tankefigur. Det blev inget nytt avantgarde efter det första utan De Chirico tycks helt ha tappat fattningen genom att blicka bakåt.

Men ser man istället De Chirico som en tidig postmodernist är stileklekticismen och leken med det klassiska kulturarvet helt begriplig. Motiven blev innehållsmässigt mer komplicerade där kulturarvet, konsten och naturen gestaltas som tecken: kolonner, tempelgavlar och forsande vatten. Dockan som brukar kallas mannekängen kan också ses som en sådan docka konstnärer använder sig av när de tecknar kroki, alltså ett tecken för konst. Moderniteten är det ständigt tuffande tåget.

Det går också att fascineras över det naturalistiska måleriet för dess kvaliteter som måleri betraktat. Han var en långt mer skicklig målare när han gjorde fruktstilleben än vad de där huskropparna dragna med linjal på 10-talet låter framskina.

Giorgio de Chirico, En gatas mysterium och melankoli (1914).