MaXXI och en sval arkitekturkritik

Jag har nyss sett MaXXI i Rom och blev förvånad när jag läste Nils Forsbergs artikel i Expressen. I sin artikel går han ingående in på museer som landmärkesarkitektur, men det finns ingen som helst känsla av närvaro i texten, att han har varit där och sett byggnaden med egna ögon. Forsberg skriver så här:

Sedan kan man gå därifrån och ställa sig hundra frågor om vad man egentligen förstått av det man sett (men ”förstår” man å andra sidan heller Sixtinska kapellet i andra änden av stan?), om världen behöver ännu ett spektakulärt konstmuseum och om det i så fall var värt 1,5 miljarder.

Man skulle kunna vända på det: hur mycket har han egentligen sett av det han har förstått? Vad var det för färger? Vilka material har använts? Hur kändes det att gå uppför trapporna och in i de olika rummen? Valet av färger, material och dispositionen av byggnadsvolymerna är ingen oväsentlig del av arkitekturkritik.

Var det ljust eller mörkt? Svalt eller varmt? Hur såg toaletterna ut? Finns det handikappanpassad WC? Funktioner i en konsthall handlar inte bara om hur konstens framhävs utan också om hur besökarna upplever sin vistelse i byggnaden. I en stad som Rom med temperaturer på 35-40 grader sommartid är inte minst inomhusklimatet väsentligt.

Vad tyckte han om baren, var kaffet okej? Gick han ut på gården för att ta en cigarett? Hur kändes det att sitta på en plaststol och stirra in i en betongvägg? Jag menar, allting var väl inte bra och lovande? Framför allt baksidan av MaXXI hade sina baksidor.

För att skriva den där artikeln och tala lite allmänt om landmärkesarkitektur hade han inte ens behövt åka dit. Arkitektur är ju upplevelse av rum!

Risken med ett ambitiöst projekt som MaXXI är att det gör arkitektur blott till city branding och samtidskonsten blir reducerad till kända namn, troféer på en konstmarknad. Om då arkitekturkritiken går i samma fotspår och bara behandlar de symboliska delarna av byggnaden: vilken betydelse byggnaden har för en plats eller ett samhälle som landmärke, förlorar den sin funktion som seriös kritik.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Detta inlägg publicerades i Arkitektur, Brodows blandning, Italien och märktes , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till MaXXI och en sval arkitekturkritik

  1. Josef Boberg skriver:

    ”Man skulle kunna vända på det: hur mycket har han egentligen sett av det han har förstått ?”

    Hmmm… – mindre än 1/10 000-del kan jag tänka mig – i bästa fallet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s