Söndagslängtan

Söndag i Södertälje. En sådan här vacker dag skjuter man gärna det man måste framför sig och går ut i solskenet i stället. Jag har min springrunda utefter kanalen och det är en vacker sträcka med en sluss, stora segelbåtar och lastfartyg som med en hårsmån tar sig genom kanalen. Den kulturella medelklassen brukar höja på ögonbrynet när jag säger att jag bor i Södertälje och jag känner alltid att jag måste förklara hur det kommer sig. Naturligtvis skulle jag hellre bo i Stockholm om jag hade haft råd, men för tillfället är det utmärkt att bo i Södertälje. Pendeln på tre minuters avstånd och flygbussen till Skavsta inom räckhåll. Det är dessutom en fin stad på sommaren. Hade jag haft båt skulle jag ta en tur ut i skärgården.

Tillfälligt, inte för att stanna. Det är nog ofta så jag ser på mitt liv. Jag har aldrig satt ner bopålarna på en plats för att stanna, även om ”tillfälligt” kan bli både fem, tio och femton år. I Uppsala bodde jag 22 år. Där studerade jag, där träffade jag en man, vi fick barn, vi levde ihop några år, vi separerade och jag levde ensam en himla massa år, min son växte upp och han flyttade hemifrån. När man inte längre har barn som bor hemma träder man in i en annan fas i livet. Södertälje är ett mellanläge. En bit på vägen i den fas jag nu trätt in i. Var jag kommer att bo mest i framtiden vet jag ännu inte.

Om längtan. Oj, vad jag vet vad längtan innebär. Jag är nog född till att längta. På något sätt lyckas jag alltid försätta mig i sådana situationer att jag inte får det jag vill uppnå. Det kräver styrka att leva som jag och min man gör; att vara isär mer än att vara ihop är påfrestande, inte bara på förhållandet utan även själsligt, psykiskt. Just nu är vi alldeles matta båda två och lite deprimerade. Men vi jobbar på att det skall bli bättre. Vi har hopp.

Åh, vi vill bygga hus och skapa ett hem där vi kan arbeta, leva, bo och dit vi kan bjuda in gäster. Vi vill kunna umgås med våra vänner i vårt eget hem och känna att det här är vårt hem. Jag vill kunna säga: Kom hem till oss! Kom förbi och slå dig ner en stund. Vi bjuder på något att äta, en enkel måltid. Njut av de sista solstrålarna tillsammans med oss på vår altan.

Jag längtar efter något som inte bara är i min fantasi utan som ser ut att kunna bli verklighet. Sådana möjligheter har nämligen öppnat sig. Ännu vågar jag inte tro att det är sant och håller pessimismen framför mig som sköld. Den som är född med väldigt mycket längtan lär sig efterhand att skydda sig mot besvikelser och inte ta ut någon glädje i förskott. Hoppet och glädjen är vår livsmotor men också källan till så mycket smärta.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Dagbok. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Söndagslängtan

  1. Jenny Maria skriver:

    Tröstande att läsa. Jag känner igen mig. Är bra på att arbeta, få saker gjort men lyckas ändå inte ”formatera” det hela så det leder mig dit jag vill.

    Somliga tycks så effektiva på just det – att lyckas gå precis dit de vill.

  2. brodowinzaina skriver:

    Ja, vi är nog lika på den punkten, vi går kringelikrokvägen genom livet. Och så har vi blivit företagare båda två. Typiskt. Men med perspektiv bakåt på ett par decennier ser jag en rätt konsekvent bana ändå, trots allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s