Jag har lyssnat mig igenom den skivsamling jag drog mig till minnes från min barndom i det här blogginlägget om kvinnokultur. Vi har en härlig samling proggskivor från 70-talet som vi numera förvarar i sommarstugan. Av plattorna med kvinnors musik håller Turid fortfarande. Jag har lyssnat på Tredje dagen (1975). Hennes speciella röst och att hon arbetade med professionella musiker gör att det inte bara blir amatörteater och kampsång av det hela.
Tjejclown – Livmoder i strängarna, garanterat utan stake (1971) – hör till det sistnämnda. Det är verkligen kulturdemokrati i meningen alla kan. Sånghäftet har ett broderat kvinnomärke med en knuten näve på framsidan. Texterna handlar om att kvinnor inte ska ge upp sig själva och anpassa sig efter ett förväntat beteende bestämt av ett könsrollsmönster. Självutplåning och självuppoffrande kärlek gagnar varken barnen eller kärleken till mannen.
Kvinnor på 70-talet sökte sin identitet genom att ta reda på vad kvinnor i historien hade gjort, vilken kultur de stått för. Detta blev det nya begreppet kvinnokultur.
/—/ Syster, som kämpa i okända tiden Av dig vill vi lära för att känna oss själva. Kvinnan har också historia. /—/ Vår historia var det ingen som skrev. Våra sånger var det ingen som nedteckna. Dom betydde inget Var inte konst eller kultur. Vi har ingen identitet. /—/ Systrar, ta era grytlock Hamra en takt Sök en melodi /—/av Mari Giron
Men när systrar tar sina grytlock och hamrar en takt kan det dessvärre låta som i Tjejclown. Bättre är Sånger om kvinnor (1971) som är en samlingsplatta med den svenska kvinnorörelsens mest klassiska sånger. Det är texter som handlar om att man blir stark först när man blir många. Då, när man upptäcker att man inte är ensam om sina problem, att de personliga upplevelserna inte är privata utan kollektiva, blir det personliga politiskt. Från Sånger om kvinnor:
Men när vi går samman upptäcker vi att vi har samma problem, att vi delar varandras svårigheter. Då kan vi hjälpa varandra till något som många av oss saknar: självförtroende och egenvärde. Och det är första steget att kämpa för kvinnan och mot kvinnans dubbla förtryck. Det ideologiska förtycket från manssamhället som låser oss i vissa könsroller: vi ska vara snygga, mjuka, uppoffrande, passiva, vårdande, oegennyttiga. Och det ekonomiska förtrycket där kvinnorna utnyttjas som lågavlönad arbetskraftsreserv /…/
Jag har läst en bok nyligen om kulturdemokrati: historikern Johan Bergmans utmärkta avhandling Kulturfolk eller folkkultur. 1968, kulturarbetarna och demokratin. Bergman disputerade på sin avhandling den 4 juni i år vid Stockholms universitet. (Mitt intresse för 70-talet beror på att jag skriver om den perioden i min avhandling just nu och jag tycker att det är kul att minnas tiden genom min barndom). Jag har också tagit del av recensioner av Ebba Witt-Brattströms Å alla kära systrar och tycker nog att kritiken mot 70-talets feminism är lite väl ogin. Det är lätt att komma ihåg det löjliga men inte det som var bra och som jag tror att inte någon idag skulle ifrågasätta, det som handlade om att stärka kvinnors självkänsla och självförtroende. Identitetsproblematiken som de yngre feministerna för fram handlar mer om en kamp mellan olika särintressen. 70-talets kvinnorörelse sökte ena alla kvinnor i den gemensamma erfarenheten av att vara kvinna. Den biologistiska synen höll förstås inte, men det fanns något gott i viljan att söka en minsta gemensam nämnare i den kvinnliga erfarenheten. Kvinnorörelsen på 70-talet var därmed inte uteslutande.
Det sägs att systerskapet inte kan omfamna alla. Nej, något systerskap har jag t ex själv aldrig känt att jag har tillhört, även om jag tycker mig vara en nog så god kvinnlig förebild. Systerskapet kan bli väl så förtryckande om det fungerar som ett slags jante-lag: Du är ingen riktig syster eller Du tror att du är förmer än oss. De mekanismerna, som mer handlar om att identifiera sig med en grupp med gemensamma värderingar, finns dock även i andra sammanhang.
Brodows blandning 