En kamp mellan verk och byggnad

De senaste åren har jag kunnat följa framväxten av Maxxi, det nya nationella museet för samtidskonst och arkitektur i Rom som öppnade i maj. Byggnadsprocessen har tagit tid, 11 år har gått sedan den irakiskfödda arkitekten Zaha Hadid vann med sitt förslag: en strömlinjeformad skapelse i tre våningsplan med många böjda väggar och ramper som för besökaren till olika rum. Byggnaden är ett prestigeprojekt och skall ses i förhållande till de satsningar på samtida konst och arkitektur som dåvarande borgmästaren Valter Veltroni införde 1999 och som nu börjar bli synliga.

Museet ligger i stadsdelen Flaminio en bit utanför centrum. Läget är inte idealiskt med tanke på turister som helst strosar runt i centro storico, men med den kulturaxel som finns beskriven i Roms nya stadsplan är Flaminio på väg att bli ett kulturellt centrum utanför stadskärnan. Längs axeln finns redan konserthallen Auditorium från 2002 ritad av Renzo Piano och flera kända äldre byggnader med idrottsanknytning.

På platsen låg tidigare kasernbyggnader tillhörande militären. Hadid har låtit behålla en av de äldre fasaderna för att påminna om platsens historia. I övrigt är museet ett radikalt ingrepp i miljön och upptar ett helt kvarter med sin böljande arkitektur. Hadids ambition har varit att skapa ett urbant fält, att öppna upp och utnyttja geometrin i området. Just detta har hon kanske inte lyckats med då stråket känns tämligen ogästvänligt och fattigt på natur. Den grå och massiva betongbyggnaden kunde ha kontrasterats med fler buskar och träd. Sätter man sig på en av bänkarna längs långsidan av museet och tittar upp mot den utskjutande våningen är känslan av övervakad fängelsegård stark.

Bättre intryck ger entrén med sitt öppna trappsystem till de olika våningarna. Här uppnås den flytande arkitektur som Hadid har velat åstadkomma, sobert färgsatt i vitt, grått, svart och med röda accenter.

Tanken är att arkitekturen bättre skall svara mot den objektslösa och rumsskapande konceptuella konsten, men där är jag tveksam till om resultatet är optimalt för konstens del. Det är få verk som orkar konkurrera med arkitekturen. Synd är också att arkitekturmuseet har behandlats så styvmoderligt.

Att Rom vill bli samtida och modernt vittnar ett annat lovande projekt om. Den kommunala konsthallen Macro har fått en tillbyggnad ritad av den franska arkitekten Odile Decq. Konsthallen ligger i den gamla ölfabriken Birra Peroni.

Till skillnad från Hadid har Decq gått försiktigt fram och bevarat den industrihistoriskt värdefulla byggnaden som skärmfasad. Mot Via Nizza bryts muren av ett glasat hörn, ovanför skymtas den nya terrassen. På ett elegant sätt artikuleras kringliggande arkitektur i fasaden.

Anna Brodow Inzaina, SvD 2 juli 2010

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Arkitektur, Publicerat och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s