Sedan 2003 har MAXXI byggt upp en konstsamling som i huvudsak var tänkt att bestå av yngre italienska konstnärers verk. Även verk av utländska konstnärer skulle köpas in om de hade anknytning till Italien.
Men av dessa ambitioner ser jag inte mycket i utställningen Spazio, som mestadels visar verk ur museets samlingar. Här ser vi istället de kända konstnärsnamnen: Anish Kapoor, William Kentridge, Tony Oursler, Yinka Shonibare, Gerhard Richter, Kiki Smith m.fl. Det är konstnärer som länge har figurerat på den internationella samtidskonstscenen.
Hade det varit de bättre verken hade jag inte klagat, men det här är sekunda vara. Någon direkt anknytning till Italien tycks heller inte finnas i flera av fallen. Den finska konstnären Elina Brotherus anses tydligen passa in, oklart varför då fotografierna är tagna i Paris och relaterar till fransk konsthistoria.
En sådan inköpspolitik på ett nationellt museum pekar på ett generellt problem: Vem ska göra ett kvalitativt urval ur den italienska konsten om inte Italien gör det?
Dessutom förstärks den redan outhärdliga kulturimperialistiska ambitionen på den internationella samtidskonstens arenor att låta kända konstnärsnamn valsa runt. När varje liten kommunal konsthall med självaktning vill ha internationell samtidskonst har det gått inflation i kvalitetsmåttstocken. Vem som helst inser att det inte håller i längden.
Med ambitionen att vara rätt blir det så lätt fel. MAXXI förmår inte lyfta fram det som den italienska unga samtidskonsten faktiskt är bra på, nämligen teckning, måleri, skulptur och fotografi utförd med materialkänsla och gediget hantverkskunnande.
Istället har man ensidigt koncentrerat sig på politisk och konceptuell samtidskonst. I en byggnad som till så stor del består av ramper och transportsträckor till konsten förväntar man sig något lite mer estetiskt upphetsande vid slutmålet.
Spazio bleknar i jämförelse med den långt mer intressanta utställningen på Macro om när Rom var centrum för samtidskonstens avantgarde.
Utställningen bygger på ett dokumentärt material från ett par betydelsefulla utställningar i Rom i början av 70-talet med fotografier av Ugo Mulas, tidningsklipp och filmer. Då presenterades den konceptuella konsten på ett levande sätt av kunniga intendenter och kritiker. Konsten ingick i ett sammanhang och ställdes inte ut som estetiska objekt i en museisamling.
Anna Brodow Inzaina, SvD 2 juli 2010
Brodows blandning 