Jag är inne i en intensiv arbetsperiod just nu, men gjorde ett avbrott i skrivandet idag för att åka in till Stockholm och se på utställningar. Nåja, det blev bara en, Claes Hake på Millesgården, sedan fick jag nog och längtade efter mina texter igen.
Claes Hake är för mig väldigt mycket 80-tal. Det är lite orättvist att peta in en konstnär som har varit verksam sedan 60-talet i bara ett decennium, men nu är det så. Monumentala skulpturer i rå huggen granit eller svartblänkande diabas är för mig mycket 80-tal; men egentligen är det nog lika mycket 90-tal, det är bara det att jag förknippar 90-talskonsten med något helt annat än sten. 90-talskonsten är för mig mer efemär och immateriell. Då kom nämligen den relationella estetiken.
På Millesgården träffade jag skulptören Torsten Jurell – hej! – med fru Eva. Vi pratade en stund om skulpturala uttryck, stil och stilinfluenser. Det är alltid intressant att prata med Torsten om skulpturens hantverk – överlag är det intressant att ta del av erfarenheter och kunskaper från konstnärens yrkesskrå – eftersom vi som skriver om konst oftast inte är konstnärer och därmed inte tänker utifrån det perspektivet.
Jag menar inte att en text nödvändigtvis blir bättre sedd utifrån konstnärens perspektiv, men det kan vara bra ibland att höra hur en konstnär ser på saken för att jämföra. Många gånger är kritikerns och forskarens perspektiv så främmande för den konstnärliga arbetsprocessen. Det är som två världar, två skilda uppfattningar om konst som ibland möts i en befruktande akt men ibland glider väldigt långt bort ifrån varandra.
Claes Hake, Södra porten
Brodows blandning 