Min kritik av institutionell konstteori 1997

Idag har jag rotat i källaren efter saker som hamnade där i senaste flytten. Där hittade jag gamla avhandlingstexter som är så gamla att jag inte ens har dem kvar i digital form. Mycket är sig likt. Jag undrar om jag har utvecklats någonting, om jag har kommit någon vart eller om jag bara har gått i cirklar. Det jag hittade i källaren hade jag kunnat skriva i dag. Skillnaden mellan idag och då är jag då hade väldigt svårt för att få gehör för min kritik. Det är lättare idag.

Den institutionella konstteorin löser vissa frågor för att förklara vad ett konstverk är och varför konstinstitutionen har uppstått, men den säger inte någonting om betydelsen av konst, vilket är otillfredsställande. Människor har behov av att finna mening i sin tillvaro och konsten är ett medel för detta. Det väsentliga i konstverket, dvs vad som uppstår i mötet mellan betraktare och verk, detta något som även går att formulera i ord och sättas in i en kontext försvinner i den institutionella teorin. I samtidskonsten är det dessutom svårt att tala om kvalitet. Ordet kvalitet är så förknippat med ett äldre synsätt på konst där kvalitet har betraktats som någonting nedlagt i verket, en egenskap eller ett speciellt konstvärde. I dag säger alla ”intressant” om ett konstverk eller ett konstnärskap värt att skriva om. Vad skillnaden är mellan ”kvalitet” och ”intressant” och vem/vilka som avgör vad som är intressant är en fråga som sällan diskuteras, och där ser jag en brist i Vilks resonemang. Konstvärlden styrs av trender och såväl konstnärer som kritiker och kuratorer är mycket känsliga för vad som ligger i tiden, men det fins inga kriterier för urvalet eller bestämda egenskaper i konstverken som avgör vad som är intressant respektive ointressant. Det konstnärliga överskridandet av regler, originalitet och nyskapande är fortfarande måttstocken för det konstnärliga värdet.

Vilks menar att förlusten av det traditionella konstbegreppet och det estetiska som identitetsskapande för konsten har lett till att konsten har fyllts med teori. Konst utgörs av teorier om konst och konstens filosofiska förutsättningar. Det är teoretikerna som skapar konst, konstnärerna gör enbart konstverk. Denna distinktion mellan konst och konstverk är ny för Vilks, den har han inte hävdat tidigare. Jag tycker att det är en klargörande distinktion som säger någonting om hur förhållandet ser ut mellan konstnärerna och dem som skriver om konst, men samtidigt är jag tveksam till om det kan vara så, eller bör vara så i praktiken. Jag kan hålla med om att den textproduktion som skapas kring konst ofta förutsätter att teori är konstens innehåll och man refererar till teoribildning inom olika områden, och det är nog ofta så att även konstnärer själva har teorier som utgångspunkt för sina arbeten. Konstnärerna blir då illustratörer till ett pågående samtal som de inte själva har initierat och som de själva sällan får sista ordet i. Det skapar ett makt- och beroendeförhållande mellan konstnär och konstinstitution där konstnärerna lätt hamnar i underläge. De som besitter kunskaper i att referera till ”rätt” kontext är de som har tolkningsföreträde till konsten.

Anna Brodow, avhandlingsseminarium i mars 1997