Dagens artikel Samtidskonsten i fokus på Pride i SvD tog väl ändå priset. Kakbakande Jorun Kugelberg och Vilda Kvist bakar kakor med ingredienser ” utvalda av makthavare, politiker, generaldirektörer och debattörer”. Varför kakor? frågar reportern.
Vi vill vara en plattform för samtal om vanlighet och makt.
Vad är det för gymnasieelever till konstnärer de har intervjuat? Vet de inte att ”plattform”, ”vanlighet”, ”samtal” är så mycket 90-tal? Relationell estetik remix. Finns det inget historiemedvetande alls? Men naturligtvis vet man att placera det rätt i tiden. Här är det Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Almedalsveckan som är kontexten.
Det som SvD:s läsare förväntas förstå är att det var en förändring av verkbegreppet som slog igenom i 1990-talets början. Konsten ses i första hand inte som estetiska objekt utan som bärare av idéer, samtidskommentarer och teorier. Tidigare fanns det konst, nu finns det samtidskonst. Under 2000-talet har en allt tilltagande politisering av konsten kunnat märkas som tidningar inte är sena med att se nyhetsvärdet i. Konstnärer vill undersöka dolda maktstrukturer, ge kommentarer om det ena och det andra och konstnärer beger sig förstås till Almedalen. Inte så konstigt.
Av den radikala, nyfikna och intellektuellt tänjande konceptuella konsten under 1980- och 90-talen har det blivit en platt samtidskommentar i pustlustig form.
Nu ägnar jag mig åt att packa för fjällen och blir borta ett par veckor. Eventuella kommentarer släpps inte igenom förrän jag kommer hem.
Brodows blandning 