I väglöst land. Bilder från Padjelanta

En fjälltur börjar med resan dit. I vårt fall med nattåget till Boden där vi bytte till tåg mot Gällivare. I Gällivare gick färden vidare med buss mot Ritsem som var vår utgångspunkt för vandringen genom Padjelanta nationalpark.

Boden är en garnisonsstad med lustiga namn på hotell och restauranger: Hotell Standard, Hotell Nivå, Restaurang Panelen, Persien Pizzeria – då man nyss passerat Panelen läses den senare gärna med betoning på sista stavelsen som i Persienn.

Tågstationerna i Norrland är så vackra i nationalromantisk, fornnordisk stil. De kom till på 1890-talet när man la sista nordliga sträckan av stambanan mellan Vännäs och Boden.

Stationshuset i Boden, invigdes 1894. Förmodligen ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd.

Från Ritsem där STF har ett fjällhotell tar man båten över sjön Akkajaure till samevistet i Änonjálmme.

Bergsmassiven på andra sidan sjön lockade. Det ser ut att klarna upp efter en första regnig natt i tält. Vi visste inte att det skulle komma att bli åtskilliga fler blöta nätter framöver.

Vår första etapp var mellan Änonjálmme och Kisuris-stugorna, en sträcka på 16 km. Stugorna i Padjelanta ägs av samebyarna och har ungefär samma standard som STF:s motsvarande stugor i fjällvärlden. Vi hade bestämt oss för att tälta så mycket som möjligt för att spara pengar. Det är dyrt med fjällsemester ändå och min kassa är skral. Men vi fick göra en kompromiss och ta in i stuga några gånger då vädret var för eländigt och vi var trötta och sjuka.

Min man skulle aldrig följa med mig på en sådan här semester. Han ser ingen charm alls i långa dagsmarscher med ryggsäck, soppor på spritkök och att sova i tält. Det påminner för mycket om militärtjänsten som han tillbringade i italienska alperna. Men jag och sonen gillar fjällen.

I Kisuris stekte vi öringen som Ragnar fick upp och en tegelsopp som var en riktigt god matsvamp. Tyvärr var inte fiskelyckan lika god senare, förutom ett par rödingar i Staloloukta blev det inga fler fiskmiddagar. Färden mot Låddejåkkåstugan gick vidare via samevistet i Kutjaure. Där kunde vi köpa nyrökt röding och alldeles färskt glödbröd. Medan vi väntade på att brödet gräddades fick vi sitta på renfällar i en kåta och värma oss framför elden. Vi blev också bjudna på det godaste kaffe jag någonsin druckit!

På en sten framför Kutjaure sameviste där vi åt upp våra nyrökta ännu varma fiskar.

I Arosluokta tog vi in i stuga och stannade för att vila upp oss. Jag sov i ett dygn trött av magsjuka och lätt febrig. Vi drog på oss något, okänt hur, men tydligen var det fler fotgängare som drabbats av samma åkomma. I Arasluokta kan man ta båten till Staloluoktastugorna om man vill, men vi tyckte att det var för dyrt. Vi ångrade inte det beslutet eftersom turen mellan Aras och Stalo är en av de absolut vackraste på hela leden, dessutom denna dag i solsken. I Stalo badade vi i vedeldad bastu och doppade oss i det kalla vattnet i jåkken.

Hmmm. Samiska är inte så lätt att uttala alla gånger.

Den övre delen av leden fram till Stalo består mest av kalfjäll, men ibland kom man in i fantastiska björkskogar. Visst är björken sagolik med sin skimrande vita näver!

Padjelanta är botanikernas eldorado. Hit skall man bege sig om man vill gå i lättgången, omväxlande natur och se massor av olika blommor och andra fjällväxter. Kung Karls spira blommade när vi var där och Jungfru Marie nycklar. De senare fanns det hela väldoftande ängar av när vi kom ned på lägre höjd närmare Kvikkjokk.

Växtnamn är så poetiska. Enligt handboken Padjelantaleden (HG Karlsson och  Albert Falck) kan vi bland annat ha sett fjällsippa, fjällglim, lapsk alpros, tätört, polarbräsma, gullbräcka och brandspira. De vanligaste blommorna vi såg var hönsbär och fjällsippa och en massa små blå och rosa blommar jag inte vet namnet på.

I Stalo tältade vi vid Sveriges vackraste sjö, Virihaure.

Himmel som speglar sig i vattnet. Land, himmel och sjö flyter samman. Från Stalo gick turen upp på högfjället till Tuottar. Det ligger 900 m över havet och är Padjelantas högst belägna stuga. Där tog också batteriet i min kamera slut och jag kunde inte ladda det igen förrän vi kom fram till Kvikkjokk och vi tog in på STF:s fjällstation. Där tog vi så att säga ”semester” från strapatserna och bodde bekvämt ett par nätter och vilade ut i väntan på hemfärd. Jag njöt av en hel dag i solen i 25-gradig värme på klipporna vid forsen. Jag hade tagit en bok som en gäst lämnat kvar i en stuga: Milan Kunderas Skrattets och glömskans bok. Minnet av denna dag får avsluta den här berättelsen.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s