Edsviks konsthall visar under sommaren en utställning med akvarell. Den stänger i morgon 1 augusti, så det är sista chansen att se några av våra främsta akvarellister. Lars Lerin är inte med, men han har ju uppmärksammats så mycket ändå på senare år, bland annat med den stora utställningen på Waldemarsudde 2008-09.
Lars Holm kände jag till sedan tidigare. Det är en konstnär som skulle kunna ha en mer framträdande position i samtidskonsten än vad han har. Hans måleri har förutsättningar för det, men det är tydligen något som saknas för att en välrenommerad gallerist skall nappa. Kanske har han fel kön, eller är för gammal (född -53) eller saknar något politiskt gångbart, typ att vara homosexuell som Lars Lerin. Vad vet jag.
Lars Holms senaste serie Ansikten bottnar i fotografiet och man tänker sig gärna att ansiktena framkallas medan man ser på dem. De träder fram som ett motiv som långsamt framkallas i ett bad. En del porträtt, för det är individuella ansikten det handlar om, har en urblekt karaktär, som överexponerade bilder eller av ålder blekta fotografier i ett fotoalbum. Det som är kvar när detaljer reducerats är de djupast liggande skuggorna som tecknar ansiktsdragen med grafisk skärpa. Andra porträtt är mer skulpturalt uppbyggda som om de vore gjorda av sten och inte vatten och pigment.
Lars Holm arbetar som scenograf vilket syntes på utställningen Face II Face i Uppsala förra hösten. Det var en totalinstallation i Linneanum tillsammans med skulptören Lars Widenfalk. En mycket fin utställning.
Arne Isacsson målar klassisk akvarell, landskapsmotiv. Men här har han experimenterat med ett skrynklat papper som ger struktur åt landskapet. Det är en jordnära kolorit med motiv från de lappländska fjällen och västkustens vattenbryn med tångruskor. Titlar som ”Snö i annalkande” och ”Gråvinter” talar sitt prosaiska språk som väderleksrapporter om ett stycke natur.
En ny bekantskap för mig var Torbjörn Svanström. Han har en starkare kolorit och målar flödigt med färg som flyter ut i vått-i-vått. Han använder svart och starka lokalfärger som bryter mot en klassisk naturfärgad akvarellpalett. Jag tycker om djärvheten i valet av färgskala och flödet i färgen; hans temperament. Det känns sydländskt på något sätt. Ibland finns det något illustrativt över det hela när linjen tar överhanden. Som bäst är han när målningarna är halvt kontrollerade färgexplosioner.
Anders Wallin har några intressanta målningar som mer har karaktären av akrylmåleri. De är också väldigt färgstarka med motiv som har en stark fysisk atmosfär men samtidigt känsla av imaginär värld som om det vore resa genom kroppen med fotografen Lennart Nilsson.
De här konstnärerna tyckte jag hade något speciellt som stack ut. Emanuel Bernstone kan också nämnas. Skicklig på fåglar, målar vått-i-vått på papper tjockt som kartong. Han lyckas bra med solbelysta och skuggade partier som ger fåglarna kropp och volym. Stanislaw Soladz, med sina extremt detaljerade naturalistiska målningar, levde inte upp inför mina ögon. Han har en skicklighet i att måla vatten som om han vore Anders Zorn, men den fotografiska skärpan dödar fantasin. Magnus Bergs skissartade små teckningar i vattenfärg hade en berättade ton, men vad ville de skildra? De var som ett synopsis till en äventyrsbok men utan repliker. Batte Sahlin, nja, stadigt förankrad i en modernistisk tradition som jag tycker att jag har sett lite för många arvtagare av.
Brodows blandning 