Om nakenhet och ornament

I badhusets omklädningsrum idag kunde jag inte låta bli att nyfiket snegla på en yngre kvinna som var så omåttligt ornamenterad och utstyrd att det såg ut som hon hade kläder på sig. Jag förstår precis vad Adolf Loos menade i sin berömda essä Ornamentik och brott från 1908 där han hyllar den odekorerade (hus)kroppens skönhet. Denna kvinna var väldigt muskulös och hade inget kroppsfett alls, hennes piercade kön var rakat och de silikonstinna brösten stod rakt ut och rörde sig inte ens när hon gick. Över hennes ena skuldra och längs överarmen slingrade sig en tatuering som även omfamnade midjan. Jag lade märke till åderbråcken som strålade ut från ljumskarna som tjocka maskar och de brustna blodkärlen som bildade ett finmaskigt nät över vaderna. Om än uppseendeväckande är det omöjligt att säga att hon var vacker.

Det kroppsideal som hennes kropp tuktats till att uppfylla förnekar den naturliga kvinnokroppens skönhet. Det förnekar kvinnligheten och den kvinnliga sexualiteten. Det påminner mig om det idag vanliga uttrycket ”ta makten över sin sexualitet”, som särskilt unga, frigjorda kvinnor förväntas göra. Som om sexualiteten är något som det går att ta makten över utan att lusten i samma stund försvinner.

Så här i Pride-tider när det är så gott som politiskt tabu att tala om naturlig könsidentitet skulle jag ändå vilja pröva tanken om det ändå inte finns en naturlig kvinnlighet och en naturlig kvinnlig sexualitet.  Hur formas annars ett ideal som så tydligt tar avstånd från kvinnokroppens avrundade former och behårade kön?

Jag tänker mig att kvinnlighet och manlighet finns i både mannen och kvinnan, men att den ena principen dominerar över den andra – vanligtvis i rätt kön – och därmed formar vår könsidentitet. Den som fötts i ”fel” kön och vill genomgå ett könsbyte gör det inte av en nyck eller av osäker könsidentitet utan snarare till följd av sin identitet,  en identitet formad av individens samlade erfarenheter genom ett liv. Därför är det så viktigt att det är ett moget beslut. Jag har svårt för att tro på det konstruktionistiska tänkandet, att könet är en social konstruktion. Därför att jag känner och har erfarit de båda principerna inom mig själv, av vilka den kvinnliga principen i mig är dominant.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Dagbok, Genus och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s