Milan Kundera och kulturdebatten

‘Flicka lilla, om du visste hur enormt lätt det är att inte vara ett sexualobjekt.’ Han sade den här meningen tyst men med en sådan uppriktig sorg att den länge tycktes genljuda i rummet. Det gick inte att förbigå den med tystnad, men det gick inte heller att reagera på den på något sätt. Det var inte bara att den inte förtjänade instämmande, eftersom den inte var progressiv, men den förtjänade inte heller någon polemik, eftersom den inte var uppenbart framstegsfientlig. Det var den sämsta möjliga meningen, eftersom den hamnade utanför debatten som styrdes av tidsandan. Det var en mening bortom gott och ont, en absolut opassande mening.

Milan Kundera skildrar i Skrattets och glömskans bok ett meningsutbyte i familjen Clevis: far, mor och en fjortonårig dotter samt gästen Jan som är den som uttalar det mollstämda inlägget.  Familjen har tittat på teve där en debatt utspelat sig om topless-modet på badstränderna och den lillgamla dottern har fått till en slagkraftig replik.  Det var radikalt att förespråka behå-löst och eftersom familjen Clevis var radikala förespråkade man badning utan behå. Men far Clevis lyckades inte vara radikal på rätt sätt utan i en kompromiss för att inlemma även den icke fullt så radikale gästen i samtalet formulerade han en groda som kunde tolkas sexistiskt. Dottern vann poäng.

Jag fångas av träffsäkerheten i Kunderas karaktäristik av det passande, här i förmågan att kunna leverera lagom radikala och okonventionella åsikter för att gå hem som äkta radikal:

Som jag har sagt var Clevis progressiva människor och hade progressiva åsikter. Det finns många sorters progressiva åsikter och Clevis företrädde alltid den bästa möjliga av dem. Den bästa möjliga av progressiva åsikter är den som i sig har en tillräcklig dos utmaning, för att dess anhängare skall kunna vara stolt över sin avvikelse, men den drar också till sig en sådan mängd anhängare att risken för isolering genast fördrivs av den segrande mängdens högljudda instämmande.

Det som Kundera skildrar skulle kunna översättas till svenska förhållanden och den konsensus som så ofta råder på svenska kultursidor – även i frågor där det utlysts debatt. Det handlar snarare om att få till den bästa möjliga av progressiva åsikter än att uttrycka något verkligt avvikande. Det verkligt avvikande är skrämmande, trots att det kan röra sig om åsikter som en majoritet av svenska folket hyser. (Här tänker jag på den debatt som jag själv var involverad i för ett år sedan, figurationsdebatten, och som var något av en ögonöppnare för mig.)

Att föredra gammal konst. Det gjorde jag också när jag började läsa konstvetenskap för många år sedan och många av mina kollegor gör det fortfarande. Men hur comme-il-faut är det i samtidskonsten? Törs vi lyssna på de verkligt avvikande åsikterna i debatten, begrunda och fråga oss om det kan ligga någonting i det? Jag vågade, gör du?

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Kulturdebatt, Litteratur och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s