Om ”folkets kultur” och ”verklighetens folk” och en kulturkonservativ kritik

Jag har i ett tidigare blogginlägg: ”Den kulturkonservativa rödvinsvänstern”, nämnt att jag intresserar mig för det spänningsförhållande mellan radikalitet och traditionsbevarande som var märkbart i 1970-talets konst, framför allt den hantverksinriktade med förankring i någon av Konstfacks utbildningar. Det fanns en modernismkritik på 1970-talet som kom från vänstern, i dag kommer den som bekant från högern.

Av en händelse stötte jag igår på boken Konst och politik från 1977, ett urval texter av William Morris i översättning av Maj och Paul Frisch med förord av Gun Kessle. Kessle var konstnär och gift med Jan Myrdal och liksom Myrdal övertygad marxist och maoist.

Det är intressant att art & crafts-rörelsens ledare William Morris (1843-1896) åter blev aktuell i mitten av 1970-talet, bokstavsvänsterns tidevarv då det inte räckte med att säga att man var socialist i största allmänhet, konsten skulle även ha en partibeteckning och helst vara (r). Naturligtvis argumenterar Kessle för att även Morris var maoist (en märklig anakronistisk tanke) och skriver:

För att säga det tillspetsat står han närmare Mao Tse-tung och kampen för en folkets kultur än Georg Lukács och det akademiska elittänkandet. Detta beror i sin tur på att han stod nära Marx och att han arbetade samman med Eleonor Marx och Friedrich Engels och själv var både politiskt och konstnärligt aktiv, inte någon som såg på konsten utifrån.

Morris texter är väl värda att fördjupa sig i men här tänker jag gå närmare in på Gun Kessles förord. Begreppet ”folkets kultur” är avslöjande för vilket sammanhang vi rör oss i. Historikern Johan Bergman som i avhandlingen Kulturfolk eller folkkultur? har analyserat politiseringen av konsten under 1960- och 70-talet och hur den kom att påverka skrivningen av 1974 års kulturpolitik härleder ”folkets kultur” just till den maoistiska falangen av vänstern. Man riktade udden mot den etablerade finkulturen och förespråkade en konst av, om och för folket.

Med stöd i tidigare forskning kring Folket i bild/Kulturfronts användning av ”folkets kultur”-begreppet menar Bergman att ett specifikt drag i SKP:s kultursyn utgjordes av en idealisering av folket. Man ”ansåg sig artikulera ett slags ‘äkta’ kultur som var förankrad i de breda folklagrens ‘egen’ historia/tradition.” (Bergman, s. 225).

Återupptäckten av William Morris och den romantiska, industrialismkritiska och socialt engagerade art & crafts-rörelsen låg helt i linje med förbundets egna strävanden att skapa mening och kulturell legitimitet åt en ”folkets kultur” som fungerade som en uppfunnen tradition (Eric Hobsbawns och Terence Ragers begrepp) och spjärnade mot en hegemonisk klassbunden finkultur.

Denna ‘folkets’ kultur, resonerade partiet, var en kulturform som i mycket hade gått förlorad under monopolkapitalismens tidsålder, men som det nu ålåg partiet att återuppväcka, (re)konstruera. Resonemanget erbjöd på detta sätt en historisk orientering och användes för att skapa mening, men även kulturell legitimitet. För en ‘folkets kultur’ förvisso, men aldrig ‘ge folk vad folk vill ha’. (Bergman, s. 225f.)

Det var nämligen bara på pappret och i retoriken som den vänsterradikala kultureliten förespråkade amatörism och folklighet och en upplösning av gränsen mellan professionell konstnär och amatör. I praktiken och när det kom till kritan förhöll det sig annorlunda. Fältets mekanismer är nämligen sådana att kampen för fältets bevarande och autonomi är starkare än ideal som syftar till att försvaga autonomin såsom det kulturdemokratiska idealet på 60- och 70-talen.

För William Morris var begrepp som skönhet, hantverk, kvalitet och materialkänsla centrala. Gun Kessle skriver i sitt förord (s. 12):

En stor del av hans arbete gick ut på att samla och utveckla olika metoder inom vävning och textilfärgning, mönster och boktryck. De skulle inte få falla i glömska eller förstöras under kapitalismens allt hänsynslösare kulturförakt. Han hatade de okunniga restaurerarna som förstörde gamla monument. Han visade hur deras okunnighet, inkompetens och brist på teknisk och arkitekturhistorisk bildning gjorde dem till vandaliserande barbarer. Denna hans insats för hantverkets ära och hantverkets bestånd kom att få stor betydelse.

Jag tror att om inte högern och den kulturkonservativa falangen som nu har stafettpinnen skall begå samma misstag som en gång den maoistiska falangen av vänstern bör man passa sig för begrepp som ”verklighetens folk”, uppfunnet för att spjärna mot en vänsterradikal kulturelit som idag har en hegemonisk position. Liksom man bör passa sig för konstruerade idéer om 1000-åriga obrutna traditioner. Konstnärer, kritiker och andra professionella aktörer ska sträva efter att bevara fältets autonomi och de kvalitetsuppfattningar som där är rådande. Konstfältet är elitistiskt. Den kulturkonservativa kritiken har däremot en poäng i att mycket av den konceptuella konst som görs idag är dålig – inte på grund av att den är svårbegriplig och fjärmar sig från folket utan helt enkelt för att den är för enkel att förstå. Den är för förutsägbar. Ett kvalitetsbegrepp som utgår från ett skönhetsbegrepp av något slag, hantverkskunnande och materialkänsla istället för idéers relevans i samtiden och diskursernas ordning är en helt möjlig position att inta, oavsett vilken partifärg eller partibeteckning man har. Det är en position som har legitimitet utan att man behöver hänfalla åt populism.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Kulturdebatt, Teori och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Om ”folkets kultur” och ”verklighetens folk” och en kulturkonservativ kritik

  1. Maria Lj skriver:

    När jag läser att du upptäckte att 70-talsvänstern plockade upp William Morris som ideal och att Gun Kessle försökte få honom att framstå som maoist, tänker jag direkt på några av de svenska motsvarigheterna i estetisk filosofi och praktik, och undrar om de också nämndes? Ellen Key, Carl Larsson, Karin Larsson? Sundborn-idyllen var en uttalad förebild för mycket inredning och dekor som i praktiken accepterades över hela den politiska skalan på 70-talet, utan så mycket besvär, men det har väl aldrig varit lätt för svenska ideologer att hantera en sådan person som Ellen Key, och behöva bortförklara och krångla sig undan en massa guilt-by-association som följer med på köpet! Enklare då (för Kessle & co) att glömma bort att det fanns en svensk arts & crafts-rörelse, och länka nylanseringen av den direkt till Morris?

  2. brodowinzaina skriver:

    Intressant att du tar upp den svenska art & crafts-rörelsen. Gun Kessle tar upp den i sitt förord och skriver om Carl Larsson:

    ”Vi har i Sverige haft ett par som sökt leva i Morris efterföljd – Carl Larsson och hans hustru Karin. Men den som jämför de två konstnärsäktenskapen och de två sätten att leva, ser inte bara skillnaden mellan original och kopia utan också olikheten mellan hur William Morris behandlade sin hustru som kamrat – även om kamratligheten också bestod i att hon var en vacker modell och god brodös – och hur Carl Larsson behandlade sin konstnärshustru, som egentligen var den största konstnären av de två. /—/ Carl Larsson framstår däremot som omoralisk mot sin Karin eftersom det bakom den omskrutna familjelyckan fanns ett vanligt elakt litet familjehelvete. Så var Morris socialist och revolutionär in i det sista, under det att Carl Larsson anpassade sig och blev lagom reaktionär.”

    Osv. Morris hade rätt sorts socialism medan Larsson bara var ”lagom reaktionär”.

  3. Maria Lj skriver:

    Aha. Då kan man ju jämföra med några av de andra konstnärsparen från den tiden, och hur de presenterades för vår tid i utställningen på Nationalmuseum häromåret!

    Apropå ”lagom reaktionär” är det ju sorglustigt att hitta att Carl Larssons verk används fritt för att sälja print-on-demand ”Scandinavian Gifts” i egen design (dvs dekoren; prylarna är givna av att man tillhör Zazzle) på nätet av en person som annars kränger mängder av amerikanska patriotisk-konservativa t-shirts och grejer:
    http://www.zazzle.se/cowboyannie
    http://www.zazzle.se/scandinaviangifts

  4. Svante E skriver:

    Att konsten och dom aktörer som bedömer och säljer desamma distanserar sig med olika ”disktinktioner” och annat är väl inge nytt- den här diskuterade konsten har alltid haft just detta som funktion. Skillnaden nu är att priserna och köparna förändrat konsten till att också handla om pris och köpare. Demian Hirst använder både hantverk och fimpar, men inte är det konsthantverk, det är helt enkelt konst! Men är konst som är enkel att förstå dålig konst – snarare är väl det bra konsts signatur!
    Att denna enkla förståelse ska vara vid handen, kräver givetvis en viss estetisk känsla och kunskap…
    Kvalitetsbegrepp av ”bestående värde” inom konst finns bara retrospektivt, till skillnad från bedömningssporter som tex. hundutställningar där jurysystem och annat ska vara formande för olika ideal, som var det gäller hundar är ganska roliga, men knappast av bestående värde.

    Förövrigt uppskattar jag din blogg då du verkar både ha kunskap och gilla konst, utan att titta till höger och vänster som är så vanligt just inom konstvärlden…

  5. Pelle Jonasson skriver:

    Skojigt cirkelbevis ovan.

    Det kanske är så att ådern av vett och befruktande galenskap förflyttar sig fritt mellan ideologierna. Ansatsernas likheter emellan både röda och konservativa strömmar kanske kommer sig av att människorna där helt enkelt varit seriösa nog att se de grundläggande implikationerna för liv.

    Men salongskonsten är och har varit en kulturens giftiga mögel.

    Och, kommer så förbli. Jag vet inte om jag skall skriva tyvärr…

    Dessa busshållplatser av perverst epigoneri behövs säkert på ett okänt sätt.

  6. brodowinzaina skriver:

    Pelle: ja, visst är det lite kul att det är två positioner som möts – naturligtvis har de helt olika motiv för sitt traditionsbevarande och de motiverar sitt stöd i den folkliga smaken på olika sätt, men i alla fall.

    Den kulturkonservativa kritiken står för något friskt och nytänkande idag och jag välkomnar idéer som vågar ta helt andra utgångspunkter för förnyelse än den som har varit gängse inom modernismen. Men jag har alltid varit lite undrande inför det där med 1000-åriga traditioner och vad en renässans eller ”återupptäckt” av antiken egentligen skulle innebära. Om jag skulle höra argument för en mer ”äkta” och naturlig kultur skulle jag ge Jessika Kempe rätt. Varje tids kulturella uttryck och estetik är förankrad i sin tid med dess idéer, värderingar och smaknormer. Därmed inte sagt att det finns ett enkelt samband mellan en viss estetik och politik.

  7. Pelle Jonasson skriver:

    Hmmm. Du ger mig lite att bita i här.

    Modernismen kan ha varit ett kollapsande tankesystem nära kopplat till 1900talets önskedrömmar kopplade till tanken om det perfekta samhället och dess föreställning om att skapa den perfekta människans ”nyskapande” i det totalitära tomrummet.

    Tanken på ett ”naturligt” kulturuttryck torde inte per automatik behöva vara negativt i denna strålkastarbelysning.

    Om nu modernismen är död!

    Låt oss då börja tala med varandra igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s