Jag kommer att invigningstala vid öppnandet av utställningen Dreamscape i Uppsala på Uppsala konstmuseum den 4 september kl. 15.30 (prel. tid). Konstnärerna Per Sångberg och Gudrun Westerlund ställer ut tillsammans i museets övre salar. Utställningen pågår till 14 november 2010. Nedan följer min text till utställningen.
Gestaltningar av människans inre landskap i drömmar och minnesbilder skiljer sig ofta från gestaltningar av det yttre landskapet i vad det är som betonas. Det är som om drömmens landskap har ett annat perspektiv än det traditionella landskapsmåleriets och fotografiets, mer likt egyptiernas värdeperspektiv där de viktigaste personerna och händelserna är störst och där de underordnade tingen ges en ringa storlek. I det inre landskapet utgör naturen eller staden bara ett slags fond för aktörerna: förkroppsligade tankar och känslor tar plats på en scen med ständigt växlande kulisser.
I drömmar och minnesbilder kan en obetydlig detalj växa i betydelse för att bli det bestående intrycket och budskapet. Vi förstår direkt när vi vaknar genom bildernas styrka och intensitet vad det var som var viktigt i drömmen men innebörden klarnar ofta inte förrän bilder och händelser klätts i ord och fått en ordning, det vill säga sammanfogats till en berättelse.
I Dreamscape möts två konstnärer som på olika sätt arbetar med minnesbilder, symboler och drömlika landskap. Berättelsen tar form inför betraktarens ögon i sammanfogandet av de enskilda bilderna och händelserna och i rekapitulerandet av ett förlopp. Där finns ingen på förhand given mening; att tyda deras innehåll är som att vakna upp ur en dröm och försöka hålla kvar bilderna i huvudet innan de försvinner.
Per Sångberg, Light as feather. Ägare: Västernorrlands Läns Landsting.
I vissa av Sångbergs målningar tycker jag mig finna en direkt själslig överensstämmelse mellan människa och natur som om naturen är själens spegel. I ett ansikte som tecknats som en mask med de för Sångberg karaktäristiska varglika smala ögonspringorna sker en öppning mellan människa och natur som om individen släppts ut ur sin ensamhets fångenskap och blivit ett med naturen. Alla som har vandrat i fjällen har säkert upplevt denna befriande känsla någon gång. Människans utsatthet och litenhet inför naturens krafter förvandlas till en vördnad och känsla av tillfällig nåd som i civilisationens skydd annars lätt går förlorad.
Vi kan se en liknande upplösning av gränsen mellan människa och natur i landskap som betecknas som melankoliska. I Edvard Munchs träsnitt Melankoli ser vi i förgrunden en man på en strand som stöttar huvudet mot handen. Runtomkring hans huvud finns ett landskap som upplevs som identiskt med mannens sinnesstämning. Han är paradoxalt både sluten i sig själv och öppen inför omvärlden. Vargmannens huvud i Sångbergs målning har samma transparens gentemot omgivningen och försjunkenhet i sig själv.
Tidigare var Sångbergs målningar mer färgexpressionistiska, men på senare år har djurens symboliska betydelser skjutits i förgrunden. Vargen är något av ett kännetecken i hans måleri: Vargen – mannen – vargmannen med sina sneda ögon. Som symbol står vargen för frihet, visdom, drömmar, intuition och andlighet. I mänsklig gestalt är vargen en outsider. Fåglar och ormar är andra återkommande motiv. Djuren för in ett symbolinnehåll men artikulerar också känslor som dels kan tolkas som en civilisationskritik och dels som ett andligt sökande. Med en smutsig färgpalett och en tuff ytbehandling (konstnären har lämnat sina fotavtryck) riskerar inte djuren att bli gulliga som Disneyfigurer. Här finns heller ingenting av fabelns sens moral.
Gudrun Westerlund, Kjol.
Ett äldre svartvitt fotografi i Gudrun Westerlunds ateljé tilldrar sig mitt intresse. Det föreställer en norrländsk sjö i motljus med en båt i silhuett mot den ljusa vattenytan och i bildens förgrund en sandstrand. En flicka med kortklippt hår och bar överkropp sitter på stranden och grillar fisk över en öppen eld. Fiskarna är uppträdda på pinnar och glittrar som silver i solen. Fotografiet som är taget någon gång i mitten av 50-talet föreställer en äldre syster och platsen är en sjö i närheten av Arjeplog där systrarna växte upp. Det som fångade mitt intresse för denna bild var de silverglänsande fiskarna över elden. Elementen jord, eld, luft och vatten förkroppsligades och utgjorde bildens punctum som Roland Barthes talar om i Det ljusa rummet.
Fiskarna återkommer i en ny serie målningar: ”Connected with Water” eller på svenska ”förknippat med vatten” som är hämtat ur en dikt av Birgitta Lillpers. De knyter an till minnen och erfarenheter av vatten där kanske det ovan beskrivna fotot har funnits med i fonden. Ett flertal av dessa målningar visades i en större separatutställning i slutet av förra året på Hillstrom Museum of Art på Gustavus Adolphus College i Minnesota. De höga, långsmala målningarna har ett frontalt perspektiv: träd bildar lodräta streck som möter vattenytans horisontella linjer. Bildytan är uppdelad i olika färgfält och bildrum. De typiskt norrländska granarna, smala och med glesa grenar upp till, har blivit mellansvenska med tiden. Det är kanske så; det geografiska landskapet assimileras i det inre landskapet och förvandlas till tecken.
Gudrun Westerlund håller målaren Mark Rothko som en av sina favoritkonstnärer. Jag ser även spår av ikonmåleriets och det bysantinska måleriets guldgrund. Gemensamt är en mystik och färglyrik som tar sig uttryck i gestalternas monolitiska karaktärer i ett rum som mestadels utspelar sig i ytplanet. Kvinnorna i vattnet uttrycker en stillhet, ett lugn och en försjunkenhet i sig själva som om de gjorde avslappningsövningar i en bassäng.
Jag har här prövat frågan om vi i Sångbergs och Westerlunds målningar med deras betoning på människans inre liv, känslor, drömmar och tankar ser ett stämningsmåleri och en symbolism som tar sig uttryck i besjälade landskap. Det är ett måleri som skiljer sig märkbart från trenden de senaste åren som verkat i den dokumentära och politiska genren där konstnärer kommenterar dagsaktuella samhällsfrågor. Visst går det att knyta an till exempelvis frågor om miljön, men här är det inte det adresserade problemet som är i förgrunden utan mystiken och den poetiska undersökningen.
Anna Brodow Inzaina, konstvetare och kritiker
Brodows blandning 