Just nu sitter jag och skriver en artikel till en antologi som ett forskningsprojekt jag har medverkat i skall ge ut. Min uppgift är att utifrån ett material jag samlat in beskriva förändringar på konstfältet från 1970-talet till 1990-talet. Ytligt sett finns det slående likheter mellan 1970-talet och 1990-talet i strävan efter att nå ut i samhället och verka utanför konstens institutioner, men skillnaderna är i själva verket större än likheterna. Det kulturdemokratiska idealet som motiverade konstnärer att uppsöka fängelser, ålderdomshem och skolor för att aktivera ”eftersatta grupper i samhället” som det så vackert hette på kulturbyråkratiska har endast en blek motsvarighet i ny offentlig konst, relationell estetik och dylika trender på 1990-talet. Då handlade det istället om estetiska problem, konstnärliga val och reaktioner på en konstvärld som under 1980-talet varit alltför exkluderande.
Eller vänta (…), det handlade om estetiska problem, konstnärliga val och reaktioner på en exkluderande konstvärld även under 1970-talet, men syftet var helt olika. Det var viktigare under 1990-talet att få bekräftelse från ledande kritiker att det här är helt rätt, vilket det också visade sig vara (med följden att några av de ledande konstnärerna belönades med professurer och stipendier). 1970-talets konstnärer var mer intresserade av att förändra samhället än att förvärva konstnärliga pensionspoäng.
”Konsten är ingen demokratisk institution” står jag och säger för nästan precis ett år sedan i en paneldebatt som avslutade figurationsutställningen på Edsviks konsthall. Jag såg om programmet i går kväll och tycker faktiskt att det är riktigt bra. Inte precis det jag sa, jag kan bli väldigt stel när jag skall prata inför publik vilket hindrar min spontanitet och den energi som är själva flödet i mig. Men bortsett från det knaggliga utförandet fäste jag mig vid att jag sa: ”konsten är ingen demokratisk institution” – som förklaring till att vi kritiker faktiskt inte kan ta hänsyn till alla grupper som känner sig förfördelade. Jag menar, räcker det inte med att recensera lika många kvinnor som män, uppmärksamma konstnärer med invandrarbakgrund och stödja förslag om barnkultur? Ska vi behöva ta hänsyn till en viss sorts traditionsbejakande konstnärer också? Det kritiker har att ta ställning till är de strider som utkämpas på fältet (för att använda Bourdieus krigsmetafor) och vi kan inte gå efter rättvisekrav. Punkt slut. Det betyder inte att traditionsbejakande konstnärer inte kan vinna strider, bara vi för sjutton slipper att kvotera in dem.
Jag sitter och skriver det här blogginlägget för att släppa lös min spontanitet och energi och sluta skriva så jävla knaggligt. (Det finns en viss risk för att jag kommer att ta hela min avhandling via bloggen för att över huvud taget få den skriven.)
Brodows blandning 
Hm, men finns det inte alltid något av den svängningen? Jag menar att en utanförstående grupp ger hals för att så att säga ta sug in? Det bästa sättet brukar vara personangrepp på ledande företrädare för den dominerande riktningen.
Återstår att se om de figurativa konstnärerna lyckas. Möjligen är det första slaget vunnet, men knappast kriget.
Det tror jag absolut! Det finns ingen annan väg att gå än att ge hals och dra ner byxorna de ledande kritikerna. Det var ju det som var bra med den där utställningen i Edsvik. Frågor om kvalitet är en strid på kniven. Men det där med personangrepp tycker jag är trist. Det är ett sätt att få igång en icke-debatt istället för en seriös diskussion kring olika estetiska strategier och kvalitetsbegrepp.
Ursäkta en lekman. Vore intressant om du kunde utveckla lite grann på vilket sätt 80-talets konstvärld var mer ”exkluderande” än 90-talets. Visserligen innebar 80-talet en hel del postmodernistiskt teoretiserande, som kanske inte alla konstintresserade mäktade ta till sig, men samtidigt hade decenniet väl också en rätt publiktillvänd sida med en nytändning för (det ofta figurativa) måleriet, vilket väl det mer konceptuella 90-talet knappast hade någon motsvarighet till? Generellt skulle jag nog säga att jag som konstbesökare oftare kände mig mer exkluderad och i behov av en manual på 90-talet än under 80-talet. Men vem vet, det kanske bara berodde på att jag själv hade blivit äldre och en smula trögare…
Lars: Bra synpunkt. Jag tror säkert att konsten var mindre exkluderande för publiken på 80-talet, det var skulptur och måleri som kom tillbaka, dock var det kanske en begränsad skara som intresserade sig för kultursidornas postmoderna litanior.
Jag tänkte snarast utifrån konstnärernas horisont. I en ny bok om konsten i Göteborg beskrivs t ex hur bristen på institutioner i Göteborg fick konstnärer att själva ta initiativet och det skapades en vital undergroundscen.
Det fanns också en reaktion på ett postmodernt 80-tal som man uppfattade som exkluderande för den vanliga människan. Man ville nå ut till människor, till en annan publik, inte bara något slags snäv konstvärldspublik, samtidigt var det givetvis viktigt att få bekräftelse från konstvärlden för att få erkännande för sin konst.
Därtill kom kraschen på konstmarknaden i 90-talets början – det var helt enkelt många konstnärer som ställdes inför frågan om de skulle behöva omskola sig nu. Arbetsmarknaden för konstnärer var rejält kringskuren.
Tack! Nu klarnade det. Intressant för övrigt att din beskrivning av 90-talets konstvärld kontra 70-talets överensstämmer så med förändringen i samhället i övrigt. Det vill säga en övergång till ett betydligt ängsligare klimat, där anpassligheten tycks ha blivit den i särklass viktigaste mänskliga egenskapen.