Jag idkar trädgårdsarbete och går i tankar kring skrivandets svårigheter och hur mycket det hänger ihop med självförtroende. Vissa texter har jag väldigt lätt för att skriva, andra texter går inte alls. Recensioner, blogginlägg och kortare artiklar tillhör det jag har lätt för, längre vetenskapliga texter kan vara svårare. Att det inte blev någon avhandling skriven av mig i slutet av 90-talet när jag höll på med den hade bland annat att göra med skrivkramp. Det var flera orsaker till det som jag inte närmare behöver gå in på här, men det ledde till att jag på det seminarium 1997 som jag tidigare har refererat till även lade fram en text om hur det är att inte kunna skriva. Jag kan inte minnas att jag fick någon reaktion på den texten.
Som tur var vaknade jag med hybris en morgon och en idé om att recensera en bok. Jag hade aldrig gjort det förut, men det stoppar inte den som har fått en idé. Vilken tidning skulle jag välja: DN eller Svenska Dagbladet? Jag ringde upp Mårten Castenfors på SvD eftersom jag hade på känn att den tidningen passade bäst med min akademiska bakgrund.
– Vill ni ha en artikel om en bok jag nyss har läst, frågade jag, en bok som handlar om konstnärsutbildningen vid de amerikanska universiteten?
Sträve med gode Mårten svarade att han nog först ville se hur jag skrev. Sagt och gjort, med all skrivkramp som bortblåst skickade jag in en artikel på ungefär 3-4 A4-sidor; på den tiden hade jag ingen uppfattning om teckenlängder på recensioner och tänkte att det nog kunde vara lagom. Det gick någon dag, och jag minns tydligt att Mårten sa:
– OK, vi tar den här som understreckare, helst så snart som möjligt. Men du, den är lite väl lång för tidningen, ska du eller jag skära i den?
På den vägen är det. Efter att ha satts på prov även som konstrecensent då mitt uppdrag var att skriva om Dick Bengtsson på Uppsala konstmuseum var det kirrat. Jag hade blivit konstkritiker i SvD. Det blev många recensioner under årens lopp med Mårten Castenfors som redaktör och jag älskade det. Det är en ynnest att få ha varit hans kritiker. Jag har Mårten Castenfors att tacka för att mitt självförtroende som var kört i botten återhämtade sig.
Kort efter att jag hade gjort debut som kulturskribent publicerade jag en kommentar i vänsterspalten om filosofen Martin Buber och dialogfilosofin. Den fick faktiskt kultureliten att gråta. Åtminstone en i eliten, Ulf Linde, som ringde mig och tackade för artikeln. Han hade blivit så rörd när han läste den att han hade ringt till Johan Asplund och gråtit i telefon, av glädje.
– Men hur sjutton lyckades du få in den?
Jag tänker på sådana här goda och varma minnen idag när jag klipper häcken. Och om hur viktigt det är att det finns människor runtomkring som bekräftar och ser vad det är som är i vardande.
Brodows blandning 
Tack för den fina texten om skrivkramp och bekräftelse. Min nyfikenhet väcks förstås på artikeln om Buber, som jag inte kan erinra mig att jag läst. Inte heller Buber har jag ännu läst mer än till någon liten del, trots att flera av hans skrifter finns i mina hylla sedan gammalt.
Är den där artikeln för lång för att återpublicera här på bloggen?
Tack! Nej, artikeln är inte för lång, men jag har den inte tillgänglig just nu. Så fort jag får möjlighet att skanna den lägger jag ut den.