Den drunknade av Therese Bohman

Jag var i Göteborg i helgen. Hälsade på vänner, gick på utställningar, satt på buss. Tågbiljetterna på söndagen var slut så jag fick ta bussen hem. Med 7 timmar på buss och pendel hinner man läsa Therese Bohmans Den drunknade. Tiden var alltså angenäm.

Therese Bohman är onekligen duktig på att beskriva miljöer och stämningar. Det är så växtligt frodigt och ångande att huvudpersonen nästan förvandlas till en växt själv. I denna kvava miljö, i en villa som borde vädras, eller kanske till och med saneras, lever trädgårdsmästaren Stella med författaren Gabriel. Men den person vi får följa är lillasystern Marina som passivt låter sig förföras av den lynnige Gabriel en het sommarvecka. Stella gestaltas som frånvaro, hon är antingen på jobbet eller är död i bokens andra del.

Jag har väldigt lätt att föreställa mig naturen och bitvis är beskrivningarna lysande, men det är svårare att få kontakt med huvudpersonen Marinas känsloliv, trots att hon går och omkring och känner hela tiden. Framför allt verkar hon sakna vilja. Hon blir inte klar med den enklaste lilla B-uppsats, lojt bläddrar hon bland böcker och tidskrifter i makarnas bibliotek utan att vilja sätta sig med sitt eget. Man får inte ens en antydan till förklaring vad det är som hindrar henne; Marina själv oroar sig mest för indragna studiemedel om hon inte blir klar, men har hon ingen ambition förutom att hålla sig ekonomiskt flytande? Hon flyter med i tillvaron på samma sätt som håret och klänningen flyter på den drunknade i vattnet. Motståndslöst, viljelöst. Minsta gren eller näckros kan hindra hennes rörelse i vattenytan.

Frågan är vem det egentligen är som dör, Stella eller Marina? Är systrarna två sidor av samma mynt? Har det överhuvudtaget funnits något levande i dessa personer? Av självständigt liv levande? Om det har varit Bohmans ambition att skildra en så självutplånad människa som Marina har hon lyckats. Men även den viljelösa kan antas ha någon riktning i livet. Ofta brukar de vilja klamra sig fast vid någon annan för att få näring och lift till nästa plats. Parasitära växter och djur är mycket riktigt ett motiv i boken. Och så har vi orkidéerna, epifyter, som inte suger näring men dock lever i träd för att komma högre upp och nå ljuset. Det skall väl i så fall föreställa systern Stella som har lite mer vilja att komma någon vart. Epifyten som en bättre form av parasit:  kvinnor som är som orkidéer till framgångsrika män, vackra och begåvade, men som inte klarar sig själva utan behöver någon som lyfter upp dem. Marina får ett exemplar av en orkidé till minne av systern, men den dör, bortglömd och för mörkt placerad i huset.

Den drunknade är en märklig historia. Det händer inte mycket utan handlingen utspelar sig i Marina som likt en porös svamp suger upp intryck. Blir hon kvar där i huset? Väljer hon att stanna och ta systerns plats? Frågorna lämnas obesvarade.