Kulturcheferna och hyckleriet om den fria kulturdebatten

Häromdagen hölls ett seminarium om kultursidornas roll som jag närvarade på. ”Vem behöver kultursidorna?” Det kommer så småningom att sändas i Axess TV. Jag lockades att gå dit av texten i inbjudan:

Att en livaktig opinionsbildning är en förutsättning för demokratin är de flesta överens om. Men i takt med att ekonomin för svenska kultursidor har försämrats, har deras roll som opinionsbildare försvagats. Dåliga arvoden och osäkra arbetsförhållanden för skribenterna föder en rädslans och anpassningsbarhetens kultur, där få kritiker vågar gå emot strömmen och rådande trender.

I panelen stod de fyra kulturcheferna: Stefan Eklund, kulturchef på Svenska Dagbladet, Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Karin Olsson, kulturchef på Expressen och Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. Peter Luthersson var moderator.

Tyvärr kom inte samtalet att handla särskilt mycket, eller ens alls, om kritikernas villkor utan här var det kulturcheferna som såg sin chans att positionera sig själva och sin tidning. Skulden låg till stor del hos moderatorn som skickligt undvek det utannonserade ämnet och istället förde in debattörerna på andra frågor, som t ex öppningsfrågan: Vilken är din kultursidas själ? Det är kanske typiskt för en f.d. kulturchef som Luthersson att tillsammans med andra kulturchefer glömma bort dem som faktiskt ska stå för kultur- och samhällsdebatten och som förväntas våga gå mot strömmen även när det blåser snålt. Det är lätt att glömma bort, när man själv har en månadslön på runt 100 000 kr, hur det är att lägga ner upp till en veckas arbete och få 2000 kr före skatt.

Inte så konstigt att det hos kritiker föds en ängslighet, men inte minst ovilja att gå mot strömmen och ta risker. Få av oss har ens kontrakt som garanterar en viss minimiinkomst varje månad. Vad ska det tjäna till att ta risker i en situation som t ex samtidskonsten, där vi har den institutionella konstteorins kvalitetsbegrepp som måttstock. Där handlar det om att följa med trenden och göra strategiska val. Kritikern, om denne har en aktad position, tjänar som hallstämplare för konstnärer genom att skriva upp dem, kritikern får samtidigt del av konstnärens glans.

Kritikeryrket är framför allt en språngbräda för en karriär inom institutionerna. För att få en aktad position i konstvärlden ser man till att göra rätt, inte pröva osäkra kort eller på annat sätt avvika från det strategiskt riktiga.

Det finns ju heller inte någon karriärsgång på tidningen för en kritiker, eftersom rekryteringen sällan eller aldrig sker från de underbetalda skribenterna. Då återstår för den kritiker som har genomskådat systemet och inte accepterar att anpassa sig till det att profilera sig genom sin självständighet. Men tro för den skull inte att han/hon får belöning för det.