Lars Vilks funderar på sin blogg över generationernas sämja, varför det inte finns några generationsmotsättningar bland konstnärer längre och därmed konflikter och stridslinjer i konstkritiken. Det är ju kritikernas uppgift att följa upp de förflyttningar som konstnärerna gör, inte peka ut vägen som Lars O Ericsson konstaterade i sin senaste krönika i SvD. Om inte ens konstnärerna gör uppror, vad har då kritikerna att bevaka?
Det jag funderar över som har inträffat sedan 1990-talet och den sociala kritikens genombrott är: 1) konsten och kommersen har närmat sig varandra på ett oförblommerat sätt som tidigare var otänkbart. 2) konstens och politikens fält har närmat sig varandra i den sociala kritiken. 3) Konstens värde ses inte som ett värde i sig självt utan konsten är nyttig i ett eller annat avseende: en instrumentell konstsyn frodas i den sociala kritiken (om än inlindad av curatorerna, det är bara duktiga konstpedagoger som kan avtäcka den).
Detta sammantaget vittnar om en försvagad autonomi och ett större beroende av andra fält. Konflikterna och generationsmotsättningarna förutsätter att det finns en relativt hög grad av autonomi. Där tror jag att vi har förklaringen: Konstfältets upplösning gentemot andra fält. Konstfältets försvagning.
Vi har också fenomenet ”internationell samtidskonst”, biennalkonsten och en konstvärld som inte längre är lokal utan global. I avkroken Sverige försöker vi hitta tendenser i den internationella kontexten att hålla oss till, men det blir bara biennalkonstens sammansättningar av i huvudsak socialkritisk konst och en kommersiellt gångbar gallerikonst. Inga direkta motsättningar alltså. Alla är överens.
(Uppdatering: den sociala kritikens närmande till det politiska fältet är svårtolkad och dubbel i det avseendet att det socialkritiska innehållet är konstens egentliga innehåll, det är politik på låtsas. Konsten är frasradikal och får mycket sällan effekt utanför konstvärlden. På samma sätt är dess instrumentella värde inte entydigt utan framhävs vid behov: t ex i fallet Göteborgsbiennalen förra året där en lärarhandledning framställdes som pekade på samtidskonstens nytta och användbarhet i syfte att uppfylla målen i gymnasieskolans läroplan.)
Brodows blandning 
Hur kunde Dan Jönsson, ur denna text, utläsa att du är emot konst som hanterar politiska frågeställningar?
Visst är det märkligt, alltså, den här texten är ju bara ett försök att se saker och ting ur ett större perspektiv utifrån konstvärldens logik. Jag har ingenting emot politiska frågeställningar som utgångspunkt för ett skapande, men jag tvivlar på att det så ofta, som kritiker och kuratorer tycks tro, är politiska frågeställningar som ligger till grund för det konstnärliga skapandet.