Jag gjorde en intressant upptäckt när jag för ett år sedan skrev om boken ”Upp med rullgardinerna! Konsten i Göteborg under 1960- och 1970-talet” samt utställningen Göteborgskonst, 60- och 70-tal på Göteborgs konstmuseum.
Hade det varit möjligt med en utställning med namnet Stockholmskonst, 60- och 70-tal? Eller en bok med namnet Konsten i Stockholm under 1960- och 1970-talet? Knappast. När vi talar om Stockholms konstscen talar vi om den nationella konsten, inte några händelser i ett lokalt konstliv med platsspecifika förutsättningar och traditioner. Även om det ofta är så. Konsten i Stockholm flyttas upp på en nationell nivå och görs till norm för resten av landet.
När svensk konsthistoria skrivs görs det ofta utifrån ett fåtal institutioner och en begränsad social miljö. Det är ett problem, inte bara för att resten av landet hamnar i skugga utan också för att även Stockholms konstliv osynliggörs. Det platsspecifika, traditionerna och de sociala nätverken som bildas kring skolor, ateljéhus och kollektivverkstäder försvinner och fram träder istället ett slags stilhistoria.
Idag ser vi ett större intresse för att undersöka lokala konstliv utifrån ett kultursociologiskt perspektiv. Det innebär att se en geografisk plats som ett socialt rum där lokala nätverk bildas som får betydelse för hur nya konstriktningar bryter fram. I en konstvärld som med biennalernas ökade betydelse har blivit global och därmed likriktad blir det lokala perspektivet intressant.
Göteborg har på nytt satts under lupp i en uppföljande bok: ”Omskakad spelplan. Konsten i Göteborg under 1980- och 1990-talet”. Forskare med inriktning på det sena 1900-talets konst har beskrivit denna viktiga brytningstid. En utställning med dokumentation kring verk och miljöer visas på konstmuseet fram till 17 oktober.
Det var en postmodern generation konstnärer från Göteborg som kom fram på den nationella arenan i slutet av 1980-talet och början av 90-talet. De hade anknytning till Valand eller den alternativa konst- och musikscenen i Göteborg på klubbarna och de konstnärsdrivna gallerierna. Deras historia skiljer sig från den nationella berättelsen som utgår från utställningen Implosion på Moderna museet 1987 och postmodernismdebatten i DN samma år.
Carl Michael von Hausswolff och Erik Pauser i olika konstellationer med andra musiker och konstnärer skapade en vital undergroundscen i början av 80-talet. Avsaknaden av institutioner, eller insikten att institutionerna inte hade något att ge dem, var förutsättningen för en postmodern konst. En krets kring Valand med andra teoretiska perspektiv frambringade en ny konstriktning, den relationella estetiken. Elin Wikström svarar i en intervju hur hon såg på tiden. Postmodernismen kom aldrig till Göteborg, den fanns där redan när stockholmarna yrvaket började dilla om den på kultursidorna.
Anna Brodow Inzaina, SvD 10 september 2010
Brodows blandning 