Kvalitet är en hög grad av färdighet som kan igenkännas i ljuset av tillräcklig erfarenhet och utbildning.
Jasenko Selimovic, regissör och riksdagskandidat för Folkpartiet, vågar sig på en definition av kvalitet i en Newsmill-artikel. Det är en mycket läsvärd artikel, synd att Aftonbladet refuserade den, men det säger väl något om deras kvalitetsmedvetande.
Selimovic håller fanan högt för den etablerade kulturens kvalitetsbegrepp. Det är bra. Något annat kan man knappast förespråka om man vill kulturens väl och ve. (Det är alltså även min uppfattning eftersom jag delar Selimovic syn i kulturfrågor.) Med ”den etablerade kulturen” får räknas allt från uppsättningar av klassiker på Dramaten till Anna Odell.
Här håller nog inte många med mig utan tycker att uppsättningar av klassiker på Dramaten är mycket bättre kultur än Anna Odell. Men skall man ta Selimovic på orden ryms även Anna Odell i ”en hög grad av färdighet som kan igenkännas i ljuset av tillräcklig erfarenhet och utbildning”.
Det Selimovic polemiserar emot är en kulturuppfattning som relativiserar kulturen och kulturens utövare och gör allting lika bra. Motsatsen till den etablerade kulturens kvalitetsbegrepp är den amatöristiska positionen som menar att kultur lika gärna kan skapas av alla och envar. Virkade grytlappar är också kultur.
Men är det inte att relativisera kulturen och kulturens utövare att jämföra en klassikeruppsättning på Dramaten med Anna Odell, undrar säkert någon. Betänk då vilken position i konstvärlden som är den regerande idag. Det är Anna Odell som representerar den etablerade kulturen och inte t ex en skicklig porträttör med klassisk skolning.
Det som gör att det nästan är omöjligt idag att diskutera och granska ledande positioner på konstfältet med tillhörande kvalitetsuppfattningar utan att skällsorden viner i luften är att den etablerade kulturen har hamnat i en låsning. Den etablerade kulturen skall försvaras till vilket pris som helst, även om man måste ta ta till nazist- och rasistargumentet.
De som företräder en annan position än den idag etablerade, med andra värderingar och uppfattningar om vad ”en hög grad av färdighet som kan igenkännas i ljuset av tillräcklig erfarenhet och utbildning” är, har rätt att framföra denna åsikt utan att bli bortschasade från spelplanen. En sådan åsiktsbrytning skulle kunna föra konsten ut ur det angelägenhetsproblem som det för många av oss har blivit tydligt att den hamnat i.
Brodows blandning 
Pingback: Vänsterns relativism fördummar allt den rör vid | Kaffepaus
Amatörismen har nog tyvärr också spridit sig till den etablerade konsten med tanke på hur många gånger uttrycket ”allt är konst som blir kallat konst” använts i etablerade sammanhang. Och då menar jag så klart inte seriösa konstnärer med en egen vision som så klart skall använda ”allt” i sitt värv. Det är skocken av epigoner som åsyftas här.
Det kan stämma. Jag tror att det var det som jag blev så upprörd över i Stugan på månen-projektet av Mikael Genberg.
Under mitt första rykande år på konstskola som nittonåring var jag med i ett utställningskollektiv med lokal i Malmö, Galleri Hipp. Trodde aldrig att jag skulle bli förföljd av samma glada amatörism hela vägen via konstfack till konsthögskolan och dess på Skeppsholmen vidhängande vardagsrum vi hade i form av moderna museet. Många har de gångerna varit när jag känt doften från Galleri Hipp. Och då i respektingivande institutioners utställningar.
Fast då var det en ”amatörism” på hög nivå…
Det är viktigt att skilja mellan en konstnärligt yttring som i vissas ögon är amatöristisk och den amatöristiska positionen som är en motpol till den etablerade kulturens kvalitetsbegrepp.
En kulturpolitiker kan ju inte gå in och diktera vad som är god konst utan det är fältet, dvs konstnärerna, kritikerna, galleristerna, utställarna m.m. sammantaget som står för den bedömningen.