Mitt mejlprogram har i inkorgen 1772 oöppnade mejl. De allra flesta är pressmeddelanden som jag redan efter att ha läst rubrikraden har bestämt mig för att låta passera, oöppnade. Ingen diskriminering, nej, nej, alla är lika välkomna, eller ovälkomna, hur man nu ser det. Högt som lågt, trendigt som mossigt, alla finns de där, oöppnade i mejlboxen.
Vad många mejl du får hela tiden, brukar min mamma säga när jag är hemma på besök. Det är när min dator står på och en tre-tons-signal signalerar att ett nytt mejl har hamnat i inkorgen. Informationssamhället trycker på och jag stänger av, med de medel som står till mitt förfogande.
Jag går på de utställningar jag vill se i alla fall. Åtminstone en del av dem hinner jag med. Inte alla. Mitt seende är mycket selektivt och sparsmakat. Glöm inte att jag tar in allt! Det finns där, oöppnat, i mejlboxen. Jag har tagit emot, tagit in, noterat, men engagerar mig inte i vart och ett av dem.
Koncentration bygger på en förmåga till avskärmning och isolering av det väsentliga från det ovidkommande. Det som verkligen är angeläget tar sig in ändå, utan att pocka på min uppmärksamhet.
Brodows blandning 