Uppdaterad sedan 18/9:
I ruskvädret under eftermiddagen åkte jag ut till Thielska galleriet för att se Åsa Larsson, en skicklig målare som gjorde en starkt debut i slutet av 90-talet. Hon har en separatutställning i de nedre rummen. Av någon anledning sökte jag mig istället upp till övervåningen och började göra anteckningar om bankiren Ernest Thiels konstsamling.
Palatset är uppfört 1904-1907 för att hysa familjen Thiel och den redan då stora konstsamlingen. Thiel hade gjort sig en förmögenhet under 1890-talet som han investerade i konst. Inspirerad av sin andra hustru Signe Maria Hansen började han läsa den tyske filosofen Friedrich Nietzsche och umgås med sin tids konstnärselit, de flesta medlemmar i det oppositionella Konstnärsförbundet. Edvard Munch gjorde ett porträtt av Friedrich Nietzsche som idag kan ses på Thielska.
Edvard Munch, Friedrich Nietzsche, 1906.
På Thielska ser vi Ernest Thiels samling av dåtidens samtidskonst och avantgarde. Att stiga in i Galleriet är som att besöka Magasin 3 idag, fast 100 år senare. Frågan är om konsten på Magasin 3 kommer stå sig lika bra som konsten i Thiels samling? Jag har inte hunnit se utställningen Thrice upon a time ännu, men det är enkelt att föreställa sig att det kommer att bli mycket svårare för människor om hundra år att förstå sig på konsten av idag. Igenkännlig dramatik, breda känsloregister, fina stämningar, socialt patos och existentiellt grubbel är mer sällsynt numera. Det visuella språket är betydligt torftigare och det behövs fler ingångar till den kontext som är det egentliga innehållet.
Installationsvy Thrice upon a time: Christine Ödlund, Annika von Hausswolff och Gunnel Wåhlstrand. Foto: Christian Saltas.
Uta Barth, ”Untitled (05.17)”, 2005. Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall
Foto: Christer Carlsson / Courtesy of Andréhn-Schiptjenko.
Det var bara det förmögna samhällsskiktet som kunde köpa konst på 1800-talet, men så är det även idag. Om Robert Weil är vår tids Ernest Thiel torde även Magasin 3 om hundra år uppfattas som ett borgerligt vardagsrum i högreståndsmiljö. Kanske kommer framtidens kulturradikaler att fnysa över vår tids förlegade ideal, vem vet.
Ser vi till samlingarna i Thiels vardagsrum finns inte mycket av borgerliga eller samhällskonserverande ideal. Som exempel kan vi ta landskap och naturstudier av Bruno Liljefors med titlar som: ”Frisk bris”, ”Grunt vatten”, ”Örn och hare”, ”Beckasin”, ”Änder i bladvass”, ”Ejdrar på skäret”, osv. Jag lägger märke till ett fotografi uppsatt på gaveln av ett skåp som visar samma klippa som finns i målningen Ejdrar på skäret, men i större format och utan ejdrar. Det handlar alltså om en studie, en förlaga som har använts som hjälpmedel och stöd för minnet – någon direkt avbildning efter fotografi är det inte fråga om.
Om Bruno Liljefors kan sägas att han var intresserad av tämligen obetydliga ting. Grunt vatten, 1906, är snarast en lerpöl. I Örn och hare utgörs dramatiken av en örns attack av en hare i flykt. Änder i bladvass har något mystiskt över sig: den ljusa sommarnatten speglar sig i ett igenvuxet vattendrag. Strån avtecknar sig i silhuett mot den ljusa vattenytan och bildar svarta streck som går i sicksack där vattnet ringlas av ändernas rörelser. Det är ett naturstudium; ett enkelt motiv som får sin pregnans av en iakttagelse som vem som helst hade kunnat göra vid ett igenvuxet vattendrag en sommarnatt: hur vattnet beter sig i rörelse och hur speglingar mot vattenytan ser ut när de påverkas av vågorna. Det är detta som ger motivet dess trovärdighet och innehåll, oavsett vem som ser på det och oavsett i vilken tid. Motivet pekar inte bort från sig självt utan är omedelbart igenkännbart som erfarenhet. Jag skulle vilja säga att det är en tämligen demokratisk konst.
Anledningen till den här reflektionen är att jag funderar kring kulturdemokrati och den kulturradikala hållningen eller tendensen att vilja politisera konst och vetenskap. Vad är det som säger att ett naturstudium av Bruno Liljefors skulle vara mindre demokratiskt än ett motiv som skildrar folkets kamp – eller om vi förflyttar motivet till nutid: undersökningar av maktordningar och synen på kön, ras, sexualitet m.m.? Jag tycker att det är en förlegad föreställning som fortfarande, än idag, hänger kvar.
Bruno Liljefors, Ejdrar i soluppgång, 1928, i privat ägo.
Brodows blandning 