Rådlund är lika samtida som tidlös

Jag lyssnar till ett stycke av Arvo Pärt, Spiegel im spiegel. Den melodiska och lite sorgsna treklangen av pianotoner och violin påminner i sin enkelhet om skälvande vattendroppar som faller mot marken en vårvinterdag.

Pärt fann treklangen efter en kreativ kris som ledde honom bort från den komplicerade och experimentella modernistiska musik han ägnat sig åt och till ett närmande av den västerländska traditionens rötter, till gregoriansk sång och medeltida polyfon musik. Det var också ett sökande i det inre där han fann ett musikaliskt förhållningssätt som närmade sig människan och hennes andlighet i ett tilltal som öppnade sig för publiken. Om Pärt därmed fann det tidlösa och universella kan nog bara framtiden utvisa, men att han har skapat en musik fylld av en välljudande tystnad och stillhet som lockar allt fler andligt törstande människor i samtiden är omvittnat.

En liknande avståndstagande hållning gentemot den modernistiska traditionen intar målaren Christopher Rådlund, som till och med söndag kan ses i Edsviks konsthall. Idén om att skapa tidlös konst och musik är alldeles säkert tidsbestämd. Den springer ur nyklassicismen och romantiken på 1800-talet och får då och då en renässans. Begäret att vända sig bort från nutiden för att uppnå toner av evig klang tycks som ett lika fåfängt som fruktlöst försök, men kan som hos Pärt generera högst individuella ackord.

Jag kommer även att tänka på den visionäre 1700-talsarkitekten Étienne-Louis Boullée som förebådade romantiken i laverade tuschteckningar av gravarkitektur. I det stränga studiet av geometri försökte han hitta en universellt giltig bärare av skönhetsvärden.

I några av Christopher Rådlunds stämningsmättade melankoliska landskap återfinner jag Pärts vattenfyllda skyar som pressar ur sig sin avkomma. Strävan efter att reducera fram det väsentliga med en monokrom färgskala i gråtoner och i upprepandet av ett motiv där moln på en himmel utgör variationer på ett tema finner samhörighet i Pärts treklanger. Boullées visionära gravmonument har en modest motsvarighet i en nutida tolkning av kyrkogården Montparnasse där symbolismens föregångsman Charles Baudelaire ligger.

I tystnaden återkastas även reflexer av samtiden: En romantisk bildvärld som pryder vrålande motorhuvar i motivlackade bilar glimmar förbi. Gothens tunga sound, som skulle göra sig utmärkt tillsammans med något av Rådlunds landskap på konvolutet, sänker sig över horisonten. Det starka intresset hos dagens unga för det skräckblandat romantiska i vampyrserier finner genklang hos Rådlund i gravmonument och cypresser. Christopher Rådlund är lika samtida som han är tidlös. Och det är väl där någonstans som idén om tidlöshet manifesterar sig bäst, i molnens rörelser mot den eviga och föränderliga skyn.

Anna Brodow Inzaina, SvD 24 september 2010

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst, Publicerat. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Rådlund är lika samtida som tidlös

  1. Fint!

    Boullée är en märklig arkitekt. Det som slog mig vid mötet med hans ritningar var hur ”osvenskt” alltihop var. Osvenskt i bemärkelsen att detta är ren idéarkitektur, den är tänkt som sådan och inget annat.

    Den traditionen, att idén så att säga är starkare och viktigare än verkligheten har fortfarande stor bärighet i den franska arkitekturen (som kanske inte är så fransk alla gånger längre), säg mer i den franska kulturen. För oss kan det framstå som väldigt – onödigt.

    Och ändå tror jag att Boullée påverkat väl så många arkitekter som Palladio eller Michelangelo eller Jean Nouvel för den delen.

    I praktiken kan det dock bli konstigt med Boullée-arkitekter på plats, vilket man också ser här ibland, tydligast kanske i Tatis Min Onkel?, men att man har en tillåtande attityd till teoretiska prövningar, att man låter den mänskliga tanken ta sig så långt den bara kan – i okänd riktning – det tycker jag om.

    • brodowinzaina skriver:

      Intressant! Boullée har varit min favorit sedan jag första gången stötte på honom i konsthistorieundervisningen. Han är ju så fascinerande, men jag tror också att det gjorde sig bäst på pappret och inte i verkligheten.

  2. Ping: Christopher Rådlund på Edsviks konsthall « Börjes konstblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s