En dag på Sardinien

Jag har haft uppehåll på bloggen några dagar eftersom jag befunnit mig på Sardinien. Normalt sett brukar jag kunna använda Internet även därifrån, men Pasquale har varit tvungen att prioritera andra räkningar än Telecom på sistone, så här är det trådlösa modemet avstängt. Det har förvisso varit bra för mitt skrivande.

6/10

I morse steg jag upp klockan fyra, samtidigt som slaktaren under oss började göra i ordning butiken. Han bankar inte köttet mört så tidigt på morgonen men när han sätter i gång är det en rytm i takter på tre och ett halvt slag som återkommande fram till tolv och ett par tre timmar under eftermiddagen får huset att darra.

Här tillverkas korv! Slaktaren under oss gör sina egna korvar och charkprodukter.

I bageriet mittemot är det samtidigt full aktivitet och vid sextiden på morgonen kan man gå ner och köpa nybakat bröd och ett par kakor till kaffet och passa på att se vad slaktaren har inne för dagen. Just nu är det bra pris på lamm. Jag valde inte lammet idag för det är inte Pasquale så förtjust i utan gjorde istället sjömansbiff på kött som är så mört att det faller isär när man kokar det. Djuren är slaktarens egna, de betar på ängarna utanför Luogosanto och får sin friska smak av blommor och örter.

Bageriet där familjen Scampuddu bakar bröd mittemot det hus där vi bor.

Vid lunchdags är tystnaden och stillheten på gatan nedanför lika påtaglig som i en målning av Giorgio de Chirico. Jag sitter ute på balkongen och läser och hör kyrkklockan slå halv två, först ett slag för att markera hel timme och sedan ett slag i en annan lägre ton för halvtimmen. Dygnet runt markerar kyrkklockan i Luogosanto timmar och halvtimmar.

Utsikt från vardagsrumsfönstret med kyrkan i fonden.

Min tid på morgonen är den allra bästa arbetstiden. Då jobbar jag med balkongdörren öppen och låter ljuden nerifrån gatan leta sig in i lägenheten. Människor med ärenden till slaktaren och bageriet byter några ord med varandra. La chiacchierata – småpratet – är en väsentlig del av samvaron.

På måndagar är det marknad på vår gata. Då kommer bönder och försäljare av dukar och husgeråd och ställer upp sina bord direkt på gatan.

De tycker nog att jag är rätt underlig – den där svenskan som aldrig säger något mer än god dag och adjö när hon går och handlar. Men jag har helt enkelt inte lärt mig att småprata och min italienska är inte så bra att de där fraserna som är kittet i opersonliga möten ännu har satt sig. Jag lyssnar och försöker lägga märke till hur andra svarar när de är i affären: vilka hälsningsfraser de använder, hur de beställer det de vill ha och vad de säger innan de går. Italienare är mycket hövligare än vi, även när de skäller på varandra. Jag är stolt över så små saker som att kunna ringa till min frisör och beställa tid för klippning.

Häromdagen var vi och inspekterade ägorna. Vi har blivit markägare! Pasquale har ärvt mark av sin pappa som dog för 15 år sedan. Ingen trodde att marken fanns kvar i hans ägo, men det visade sig i en ägarutredning att den tillhörde dödsboet efter Pasquales pappa. Nu skall vi se till att snabbt få sålt en del av den, sedan vill vi bygga ett hus på den del vi behåller. Åtminstone blir det någon form av barack i väntan på bygglov. Så här ser marken ut. Ganska igenvuxen, det är svårt att tro att här förut växte spannmål och grönsaker. Jag drömmer förstås om ett hus med stor terrass och utsikt över bergen med en apelsinlund, några mandelträd och oliver på tomten och en granngård som har hästar. Men om vi skall behöva bli månskensbönder för att få bygglov blir det kanske inte riktigt det intellektuella liv jag hade tänkt mig. Vi är ju inga bönder. Och vilket jobb!

Vår mark. Ganska igenvuxen, men här gömmer sig myrten, eukalyptus, olivträd, vildpäron, björnbärssnår m.m.

Men det kan finnas en lösning – solpaneler! Italien som varken har eller vill skaffa sig kärnkraftverk planerar för sin kommande elförsörjning. Företag investerar i jordbruksmark nära tätorter för att sätta upp solpaneler. Vi får se, det kan vara något även för oss.

Utsikt över Galluras blånande berg. Kanske en framtida utsikt?