Det var en sak som sades i går på konstkritikerdebatten, se förra inlägget, som förtjänar en kommentar. Björn Wiman sa att samtidskonsten är den mest ideologikritiska konstarten och att man ofta inom litteraturen kan vara avundsjuka på konsten för den sakens skull.
Det är ju sant att samtidskonsten är den konstart som oftare än andra griper in i politiska eller omvärldsinriktade frågor, det är också sant att samtidskonsten är den mest ideologikritiska konsten (mer om detta nedan); nu blir ju inte alla verk intressanta för det, många är just kommenterande för att det är det konsten ska vara just nu. Och så där särskilt ofta är det ju inte som det blir debatt och åsiktslinjer pekas ut. Personligen kan jag nog tycka att utblickarna i politiken och världen via nyhetsjournalistik, bra samhällsmagasin, debattprogram och dokumentärer överträffar samtidskonstens kommentarer, men ok.
Konsten är ideologikritisk. Konsten blev framför allt ideologikritisk med postmodernismen (visst var den det även tidigare, men från 80-talet blev det liksom det konsten skulle vara) och det hela började i dokumentärfotografin.
Jag har de senaste dagarna haft anledning att gå tillbaka till diskussionen under 80-talet och framväxten av en teoretisk litteratur kring dokumentärfotografi. Diskussionen kring representation har sin källa i fotografin och framför allt dokumentärfotografin.
I boken Tankar om fotografi kan man smaka på prosan hos kontextualister som Abigail Solomon-Godeau, John Tagg, Victor Burgin, Allan Sekula m.fl. Kontextualisterna eller anti-essentialisterna hävdade framför allt att bilders innehåll och mening uteslutande återfinns i kontexten. Det finns ingen inre mening i en bild utan allt är oskiljaktigt och härrörande ur diskursen och bestäms av diskursens ordning. Att det var Foucault som kontextualisterna hade läst råder ingen tvekan om.
Abigail Solomon-Godeau:
En lämplig uppgift för historiker och kritiker är att försöka gräva fram dessa kodade innebörder, belysa de retoriska och formella strategier som bestämmer ett verks innebörd, reception och bruk./…/ Till sist, talas dokumentärfotografiet, som varje annat fotografi, inom språket och kulturen; dess innebörder både produceras och säkras inom dessa representationssystem som a priori präglar subjektet – och våra relationer med subjektet – på förutbestämda vägar. Det faktum att ett fotografi tycks tala för sig själv liksom realistiska framställningsformer i allmänhet, borde göra oss uppmärksamma (som Roland Barthes påpekat) på ideologins sätt att alltid naturalisera det kulturella.
Den senaste kritiken av traditionella dokumentära former, från vilken många av idéerna i denna essä har hämtats (främst arbeten av Victor Burgin, Martha Rosler, Allan Sekula, Sally Stein) är, betecknande nog, en kritik från vänster. Och än viktigare är att de tre sistnämnda kritikerna är engagerade i en förnyelse, snarare än ett återupplivande, av dokumentär praktik, baserad på en fullständig medvetenhet om kontextens roll, subjekt/objektrelationer och de olika strukturerande mekanismer som determinerar fotografisk innebörd.
Den ideologi Solomon-Godeau syftar på som Ideologin med stort I är den liberala ideologin präglad av upplysningens idéer och det humanistiska arvet. Det är gentemot denna som fotografin skall vara ideologikritisk eftersom den har förutsatt ett allmänt subjekt och inte tagit i beräkning kön, klass, etnicitet, ras m.m.
Om vi nu vänder på steken och menar att konsten lika gärna kan vara ideologikritisk åt andra hållet så kan man påpeka att maken till estetiskt okänsliga personer som kontextualisterna får man leta efter. Det är detta som ligger till grund för våra skilda konstsyner exemplifierade av å ena sidan Ulf Linde (konst som tilltal) och å andra sidan postmoderna företrädare eller företrädare för 68-generationen (avtäcka ideologier, blottlägga maktförhållanden).
På konstkritikdebatten i går var Björn Wiman klart starkast när det gäller att framhäva sin egen tidnings skribenter och deras meriter. Han underströk såväl Jessica Kempes som Dan Jönssons roll i konstdebatten. Frågan är om han också delar deras värdegrund i politiska sammanhang. Kaj Schueler var mer måttfull i sitt berömmande av den egna tidningens skribenter. Men mellan hummandena kunde man uttyda att han var nöjd över att ha kritiker som gick motvalls.
Abigail Solomon-Godeau fortsätter:
Den uppmärksamhet företrädare för en radikaliserad dokumentärfotografi har riktat mot frågor om publik, mottagande, tilltal, följd av en övertygelse om att en politiskt instrumentell form måste motarbeta passiv kontemplation eller voyeuristisk konsumtion av bilder har varit än väsentligare.
Citat ur Abigail Solomon-Godeau, ”Vem talar så? Några frågor om dokumentär fotografi”, i Tankar om fotografi, Stockholm: Alfabeta, 1993.
Brodows blandning 
Bra skrivet! Upplysande om den grundläggande motsättningen i konstsyn.
Intressant diskussion, Anna. Men jag förstår inte riktigt den här meningen:
”Om vi nu vänder på steken och menar att konsten lika gärna kan vara ideologikritisk åt andra hållet så kan man påpeka att maken till estetiskt okänsliga personer som kontextualisterna får man leta efter.”
Och det är den centrala meningen i ditt resonemang, eller hur? Menar du att kontextualisterna inte tog med i beräkningen att dokumentärfotografin kan problematisera kontext, subjekt/objektrelationer och strukturerande mekanismer från högerkanten? Men på vilket sätt gör detta i så fall kontextualisterna estetiskt okänsliga? Det var väl något de nästan var stolta över att vara?
Jag tycker egentligen att man bör undvika uppdelningen i höger och vänster när det gäller den här saken, men ok, eftersom de preciserade sin kritik som att den kom från vänster så blir väl försvaret för en kritik av deras ideologi oundvikligen betraktad som borgerlig. Den essentialism som jag försvarar är varken åt höger eller vänster politiskt sett. Jag menar också att man självklart måste kunna ta in kontextuella faktorer i en analys och betrakta bilden som bild betraktat med immanenta kvaliteter utan att det ena utesluter det andra. Problemet i många av de här Foucault-inspirerade teorierna är att subjektet för det första förnekas, allting är ju bara talade positioner inom något slags system (nu känner jag att jag inte är speciellt välformulerad, men i alla fall, jag tror du förstår vad jag menar); för det andra är alla tolkningar, utsagor, handlingar så determinerade av detta system av positioner de föreställer sig att allting till slut kommer att handla makt, tvång, tvingande, styrande, förutbestämd m.m. För egen del har jag en mer positiv syn på individens relativa frihet inom ett system och jag får tvångströjetankar av diskursanalys.
Jag tycker det är bra om du är tydlig på den här punkten. Trots att poststrukturalismen har åldrats står den fortfarande märkligt oemotsagd inom konstteorin.
Problemen med att använda diskursanalys i Solomon Godeaus tappning på dagens konst verkar vara två. Dels att ”fullständig medvetenhet” om kontext, subjekt, objekt, struktur, mekanism osv aldrig kan existera utanför en kontext, struktur, subjekt, objekt osv. En sådan medvetenhet förutsätter ett rum bortom alla sammanhang där man kan se sammanhangen sådana de är, ett rum som med andra ord strider mot den egna idén. Dels är konsten idag i ett läge där det är just den kontextuella ideologin som ”naturaliserar det kulturella”.
Det är nog en riktigt det du säger. Nu är jag inte rätt person att precisera detta och jag tror inte jag förmår vara tydlig eftersom jag har försökt att förstå sådana här synsätt tidigare men har väldigt svårt att tänka på det sättet. Det är ett i mitt tycke väldigt abstrakt sätt att tänka. Jag kan inte föreställa mig något konkret, erfarenhetsmässigt baserat när man talar om en diskurs. Jag talar hellre om hur språket används i olika situationer, alltså mer konkreta situationer som du kan föreställa dig, känna igen dig i och ge exempel på. Jag vill också hellre tala om hur subjektet föds i relation till andra människor. Det är ett relationellt förhållningssätt som inte reducerar individen men ej heller ställer det ensamt. Det möjliggör också att på ett friare sätt förhålla sig till konst i olika tider och olika kulturer. Du behöver alltså inte försänka dig i en kontext för att förstå utan du kan genom en delad erfarenhet ta till dig ett innehåll över tid och rum. Jag skulle vilja säga det är det normala sättet att uppleva och få behållning av konst och kultur utan några krångligheter.
Jag tycker att det var intressant att du sa att det just är den kontextuella ideologin som ”naturaliserar det kulturelle”. Hur tänker du då?
Jo, helt och enkelt att de kontextuella glasögonen också är kulturellt betingade och betingande. I dagens konstvärld kan man lätt få för sig att det inte finns något annat möjligt synsätt, att ett verks kontext eller kanske snarare dess ärende är lika med dess sanning.
Anna och denome,
Härifrån kommer man ganska snabbt ner till en filosofisk eller snudd på religiös grundfråga: Varför finns det något snarare än inget? Eller ett spadtag till: Finns det något eller inget? Och om det finns något, finns det också någon?
Om ingen tänker (eller känner)så finns det kanske inget, och inte heller någon. Men om någon tänker att det inte finns något, så finns det åtminstone en tanke. Om någon säger att det finns en tanke så finns det dessutom en röst. Om det finns en röst så måste det finnas ett rum som bär denna röst.
Plötsligt finns det en tanke och en röst och ett rum. Finns det någon som svarar?
Petter,
Det låter som en utveckling av cogito, ergo sum. Om det finns något eller inget, om ingenting kan sägas existera.
Jag har inte grävt så djupt i frågan att jag kan svara dig. Och tur är kanske det. Det är väl lika omöjligt att svara på frågan om världen finns som frågan om Guds existens. Vissa saker måste man tro på eller ta för givet utan att veta.
Vad har hänt med de eviga frågorna, Petter? Jo, de är fel ställda har jag läst. Om man istället för att söka ett svar söker en användning, blir svaret överflödigt. Vad kan man ha till exempel för anledning att säga att det inte finns någon verklighet? Ja, det enda jag kan komma på är om man upplever en mycket stark känsla av overklighet. Eller, det skulle förstås också kunna vara för att rycka undan mattan för någon annans verklighet…
Så på din fråga om det finns det någon som svarar
är svaret
ja
.
Nja, måste och måste – egentligen räcker det ju med att man är öppen för möjligheten.
Måste och måste. Jag menar, man har inget annat val än att acceptera att man är i den här världen och då får man förhålla sig till den, på ett eller annat sätt. Svarandet på världen, om vi ser det utifrån ett mer existentiellt perspektiv och inte som ett svar på en fråga, tror jag är grundläggande för människans existens.
Å, så många goda och starka röster som fyller rummet, som en dubbel espresso vid Gullmarsplan påväg till ateljén.