Vita lögner och svar på tilltal

Jag var på ett samtal igår på Medelhavsmuseet mellan Cecilia Edefalk och Gustav Beijer som har varit redaktör för den katalog som getts ut i samband med utställningen Vita lögner. Det är ju allmänt känt att antikens skulpturer och byggnadsverk var polykroma, som i andra samtida kulturer, t ex Egyptens. Utställningen visar rekonstruktioner som visar hur dessa antas ha sett ut.

Vita lögner bygger alltså på att 1700-talets arkeologer och historieskrivare har velat sudda ut kännedomen om antikens polykroma konst som till och med J. J. Winkelmann (1717-1768) kände till och skrev om i första upplagan av Geschichte der Kunst des Alterthums från 1764. I senare upplagor har man tagit bort denna information och framhållit det vita. Kring det här kan man förstås tala om Västerlandets behov av att utmärka sig och visa sin särställning och överlägsenhet gentemot koloniserade länder. Det går också att tala om stil som maktspråk. Fascismens och nazismens konst är talande exempel. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det inte är stilen i sig som talar maktspråk, stilar kan inte tala med annat än de betydelser de är laddade med och stilar kan med fördel laddas om och då väcka helt andra associationer.

Det jag och ett par konsthistoriker diskuterade efteråt i baren var däremot en sak som Cecilia Edefalk sa och som vi höll med om. Visst gillar man bättre de omålade skulpturerna som vi har vant oss vid än de där polykroma. Ja, men erkänn. Visst är de mycket vackrare och tillgängligare på något vis, öppnare för samtal. Detta på tal om konst och språk; tilltal och gensvar.

Jag föreslog att man kanske skulle kunna vänja om sig och börja gilla de polykroma bättre; precis som det går moden i kläder tycker vi om viss konst under en viss tid men sedan när det är ute gillar vi det inte mer. De andra verkade inte övertygade.

Ikväll kl 18 kommer Konstakademins intendent Eva-Lena Bengtsson att hålla ett föredrag med rubriken: ”Antiken som tvång eller inspiration?” Hur svenska konstnärer använt sig av antiken förr och nu. Föredraget äger rum på Konstakademin och avslutas med en visning av gipserna i entréhallen. Fri entré.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s