Marcel van Eeden, ”Untitled”, 1990, Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall, Courtesy Galerie Zink, München/Berlin
Idag har det varit en konstkonsumtionens dag. Först en ordentlig genomgång av Thrice upon a time på Magasin 3 där jag spenderade tre timmar, sedan ett andra besök på Modernautställningen. Den senare mådde jag lite dåligt av. Ni vet, som när man inte vet om man egentligen är hungrig eller mår lite illa. Man prövar att äta något, men aptiten saknas.
David Neuman har gått på en annan magkänslan när han har valt konst till Magasin 3. Hans tänkande kring samlande bygger på att konsten skall hålla i mer än fem år, helst fler än 50. Det är rätt inställning. Det här med att gå efter vad som är intressant just nu är helt bortkastat. Då blir samlingen som en historisk kavalkad.
På övre plan skulle jag vilja säga att det genomgående är bra verk som visas, på nedre plan var det lite mer råddigt och jag orkade inte hålla koncentrationen uppe, kanske på grund av fallande blodsockernivå, men jag kunde mitt i allt bråte upptäcka en Marcel van Eeden, t ex. Hans sotiga blyertsteckningar som utgår från äldre tidningsbilder har en laddning och en eruptiv kraft som jag gillar; det är en fascination inför eldsvådor, explosioner, teknik och urbanitet.
De övre salarna var mer tematiskt hållna och välkomponerade. Porträttet, landskapet och konstnärens ateljé är de teman som styrt urvalet. John Kleckner har något av det direkta tilltal och den råa brutalitet man kan hitta hos renässanskonstnärer norr om Alperna eller hos Albert Dürer som han är direkt inspirerad av. Christine Ödlund, som också ställer ut på Moderna, arbetar med något intressant tema som jag inte är tillräckligt insatt i, men det är något slags visuella erfarenheter under lupp och en klärvoajant mystik. Jag kommer ihåg en utställning jag såg en gång på Milliken med stora svampar, den var häftig. Det finns någon galenskap där som passar bra med Carl Fredrik Hill som visas intill. Ann Böttcher står för det romantiska och sublima i landskapet och kopplingen till Caspar David Friedrich.
Installationsbild. Christine Ödlund (främst) och Gunnel Wåhlstrand.
Det är ett rätt vanligt tema att konstnärer vill definiera sig gentemot naturvetenskapen och markera konstens ställning som ett slags friare tankeformer. Om jag hade varit curator för Modernautställningen hade jag valt mer sparsmakat och låtit t ex Christine Ödlund ta mera plats och visa henne tillsammans med konstnärer som Matti Kallioinen och Fredrik Söderberg. Visa på fler arbetssätt och teman i samtidskonsten, inte bara det där blodlösa forskningsinriktade och konceptuella. De tar konstforskningen på alldeles för stort allvar. Nej, mer absint.
Installationsbild med Tal R i förgrunden och Fredrik Söderberg på väggen.
Jag tyckte också om Gunnel Wåhlstrand som jag naturligtvis har sett förut, men det var något med ljuset och omgivningen som fick hennes porträtt att bättre komma till sin rätt. I jämförelse med Tom Sandbergs svartvita fotografi bredvid fick Wåhlstrands tuschlavering en mjukare framtoning.
Karin Mamma Andersson. Jag lyssnade på hela hennes samtal för sig själv med Ernst Josephson. Tänk om vi kunde förhålla oss oftare till konst på det sättet. Just precis det där förhållandet till bilder saknar jag. Medan jag satt där i Mammas fåtölj, omsluten av dess väldiga kropp, med hennes röst i öronen och interiören i hennes ateljé framför ögonen, kunde jag känna att det finns någon mening i alla fall, med den här konsten och livet kring den.
Karin Mamma Andersson, ”Studio”, 2007, Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall
Brodows blandning 