DEBATT
KONST OCH POLITIK
Tidigare inlägg 28/9, 21/10
Dan Jönsson har i två debattinlägg velat diskutera konstkritik och utsett mig till måltavla för sina minst sagt märkliga beskyllningar. Jag ska enligt Dan Jönsson representera en ”nykonservativ” och ”reaktionär” konstkritik. I hans senaste inlägg påstås jag hämta inspiration ”i den kulturkamp som länge bedrivits av högerkristna kretsar i USA och som numera även satt sin prägel på Danmark.”
Han har inga som helst belägg för det han påstår utan hänvisar svepande till min blogg som skulle vara ”en av de mest högljudda megafonerna” och vars ”estetik och aggressiva argumentation” tyder på en nykonservatism i dagens konstkritik. Dan Jönssons kritik riktar sig alltså inte mot de artiklar jag skrivit för Svenska Dagbladet, utan åsikter och reflektioner jag givit uttryck för på min blogg och som han citerar utan att ange datum. Det gör det svårt för Dagens Nyheters läsare att kontrollera hur han har tolkat mitt resonemang.
I mitt svar i Svenska Dagbladet (15/10) preciserar jag vad saken handlar om och vari Dan Jönssons och min konstsyn skiljer sig åt, nämligen i relation till tiden. Jag avslutar med att ställa frågan om konst är beroende av sin samtid för att vara bra, eller om bra konst lyckas skapa en meningsfull existens oberoende av sin samtid. Detta har Dan Jönsson tolkat som högerpolitik.
Om det skulle vara borgerligt att hysa åsikten att den bra konsten har ett längre bäst före-datum än vad som är på agendan för dagen så gärna för mig. Jag kan också acceptera att klassificeras som borgerlig om detta är liktydigt med att anse att konstens ärende är ett annat och av djupare slag än vad som kan begränsas till en specifik tidpunkt i historien. I så fall står jag för en ”klassiskt orienterad” och även konservativ kritik.
Anna Brodow Inzaina
Konstkritiker
Publicerat i DN, Kulturdebatt, 26/10 2010
Brodows blandning 
Jag hejar på både dig Dan. Slå hårdare, skriv skarpare, visa oss vad ni står för, så blir diskussionen och konsten roligare.
Ursäkta mig, men att bli neddragen i dyn och ägna sig åt gyttjebrottning med Dan Jönsson är inget jag uppskattar. Hans senaste inlägg vittnade om att han befinner sig i ett intellektuellt moras utan dess like. Jag är nöjd att jag står på en betydligt fastare grund, det är väl därför han griper tag i mig.
Du är så klok, Anna. Låt inte Dan Jönsson stressa dig. Han är själv stressad därför att han har sprungit efter samtiden så länge, och nu tror han att du ska ta den ifrån honom. Men ingen kan ta nuet ifrån någon annan. I nuet ryms ni båda, och i nuet ryms också det förgångna och framtiden.
Ibland tror jag att den konst som Jönsson kallar för samtidskonsten har drabbats av kollektiv narcissism. Den är sig själv nog, hypnotiserad av sin självbild, sluten som en tautologi.
Det var jättebra sagt! I nuet ryms ni båda, och i nuet ryms också det förgångna och framtiden. Tack.
Det verkar som herrn har läst lite Bergson! Vackert skrivet.
Dig OCH Dan, skulle det stå. Men det förstod du.
Min uppfattning är att det inte finns någon fast grund i konsten. I objektiv mening. Den enda grund som existerar är en lös grund, byggd på tycke och smak, omdöme och erfarenhet. Så konsten (alltså svårigheten) för både konstnären och kritikern är inte att få det hållbart utan njutbart i någon mening.
Ja, det kan jag hålla med dig om. Jag menade inte att jag företräder en i objektiv mening fastare grund än Dan Jönsson. Men i dagsläget, när alla rusar på och det divideras huruvida Moderna 2010 visar den rätta konsten för i år eller en konst som redan är ute, anser jag att ett mer nutidsoberoende perspektiv är att föredra. Även att vara reaktionär kan vara progressivt, det beror på hur man ser på det.
denome, visst finns det en fast grund för konsten. Den fasta grunden är du och jag och här och nu. Och det är samma grund som för filosofin och religionen och vetenskapen. Låter det som en bräcklig grund?
Skillnaden är väl att man inom vetenskapen och filosofin försöker undvika att förlora sig i osäkra spekulationer, medan just det kan vara en kvalitet i konsten och religionen.
Kära denome, jag sa inte att det inte finns en skillnad, jag sa att det finns en likhet. Och vad var det för likhet jag talade om?
Förlåt, nu lät jag alldeles för didaktisk. Du får ge mig en ny chans senare.
Petter. Du menar att verkligheten är densamma för vetenskapsmannen och konstnären?
denome, om du med verkligheten menar den yttre – det fysiska rummet – så vet jag inte vad det skulle innebära att de inte delade den, såvida inte en av dem fallit ner i ett svart hål och kommit ut i ett parallellt universum.
Inte jag heller.
Har du tänkt på att det finns svarta hål också i det inre rummet?
Kanske det vi faller in i ibland och skapar något nytt utifrån?
Ja, men vi klarar det ju inte själva, eller hur? Vi måste ha någon som lyssnar och tror på oss, någon som inte hånar eller stjäl eller ljuger eller osynliggör. Annars kanske vi försvinner bort. Och det gör kanske inte så mycket, för hålet kanske inte är ett kallt och mörkt ingenting, utan en öppning mot något annat. Men det är ju synd om dem som blir kvar. Dem som vi älskar.
Visste du förresten att Gödel var platonist?
Eller platoniker kanske det heter.
Bra konst har långt bäst förre detta datum eftersom den utrycker, dokumenterar men också formar tiden den skapas i. Opåverkad av sin tid konst existerar endast som fötrenkling och hybris. Konstens ärende kan omöjligen vara av annat och av djupare slag än samtiden. Nutiden inkluderar även dåtiden, det tidslösa är tom, även som teknik. De ”klassiskt orienterade” är bekanta med Herakleitos ”panta rei” borde kanske förstå att förändringen är den starkaste, kanske enda traditionen, människan har, för att låna E. Ciorans ord.
Vasilis, DN:s rubrik och om det var ingress tar inte jag ansvar för.