Jag lyssnar på P2 medan jag städar och får höra en så fin formulering som sammanfattar det Dan Jönsson och jag bråkar om:
Konstens uppgift är att skapa hänförelse. Det som skapar verkets värde är läsaren med sitt tysta svar.
Jag tror att det var Paul Valéry som hade sagt det.
Apropå ”djupt politiskt”!
Brodows blandning 
Den gode Valéry, tänk att vi kan samtala med honom här och nu. Vårt här och nu är alltså förbundet med ett där och då. I tid och rum är allting förbundet, men aldrig identiskt. Det är inte en tautologi. Det är inte en spegling. Det är en liknelse.
Förresten, Anna: Du tror att det var Valéry som sa det, och det kanske det var, men det var kanske också du själv.
Jag hade inte kunnat säga det bättre själv, borde jag ha tillagt, he he.
Man kan ju säga det på ett annat sätt: Konstens uppgift är att förmedla något mellan ett jag och ett du. Värdet ligger i det svar du ger mig. Konsten är ett samtal. Men konsten är också något annat.
Ja, det ligger nära Martin Buber.
Hej Anna, jo, hänförelse är ett sätt att beskriva vad konsten gör med oss då våra sinnesupplevelser ifrågasätts.
När jag började skriva konstkritik för länge sedan stod jag som oborstad valp inför den legendariske kulturredaktören Per Olov Zennström på Ny Dag, och skulle ut på mitt första uppdrag. Han undrade vad jag tänkte om Torsten Bergmark och Bengt Olvång. Vad vågade man tycka?! Beundran? Bävan?? Jag blev nog tyst för att inte göra bort mig, men Per Olov sade bestämt: Kom ihåg, all konst är alla ideologiers huvudfiende… gå ut och skriv nu och kom tillbaka så får jag se vad du gjort.
Det har jag hållt på med sedan dess.
För mig betyder det inte opolitisk men gör heller ingen skillnad på olika uttryck. Tänkte på det idag då den fina målaren Lars Grandin gått bort…
hälsar Thomas Millroth – som just öppnat block och rört mig från facebooks oneliners: millroth.blogspot.com
Jag lägger mig i …Om man tänker utan distans, så kan det se ut som om ideologier får konsten att vara ofri och stel. Men distanserar vi oss, hör den också hemma i en politisk era. Därmed inte sagt att varje verk ska ha en personlig politisk destination … alla dikter är inte heller politiskt styrda eller medvetet styrande. De hör ändå hemma i en tid .. oavsett upphovsmannen är udda eller hejar på Ohly. En vänsterkonstnär kan ju ha flera ”opolitiska” verk, t ex blommor, himmel, hav … Jomen.
Hej Thomas,
Ja, du var ju med när det begav sig sist. En recension av dig från 70-talet finns faktiskt med i min avhandling, Beth Laurin på Kulturhuset 1977. Lite mer vänster än de andra i tolkningsperspektivet, men inte ideologistyrd, trots Ny dag.
Konsten stelnar under ideologiers tryck, oavsett om den är höger eller vänster. Det har den alltid gjort. Därmed inte sagt att konst inte kan vara politisk. Kärleken kan också vara en politisk kraft, eller vardagslivet: det personliga är politiskt, som var feminismens slagord på 70-talet.
Bäste herr Millroth, allt är djupt ideologiskt. Men det är inte allt, det finns också något annat.
Och till Dan Jönsson kan vi ju säga att visst är allt politiskt, men politik är inte allt. Det finns också något annat.
Och till Bourdieu kan vi säga att visst är allt sociologi, men det finns också något annat.
Och till den som påstår att allt är en kamp om makt kan vi säga att visst är allt en maktkamp, men det finns också något annat.
Alla enögda perspektiv utesluter som du säger alltid något annat. En mångfald av perspektiv blir mer mångfacetterat. Sedan finns det nog alltid en rest som inte går att nå. Den brukar kallas den irrationella resten.
Hmm.
Detta blev eteriskt, vackert och elegant.
Damer och herrar. Kött och blod.
Evert Lundquist Cèzanne Delacroix Rembrandt Tizian Lascaux
Och, så klart.
Pelle Jonasson.
Den irrationella resten. Det är ett bra namn. Vem kallar det så?
Det måste jag fundera på om jag kommer ihåg vem det var. Det var ett begrepp som jag lånade från ett helt annat sammanhang. Det har i vilket fall att göra med tolkning.
Det var kanske både du och någon annan?
Anna, jag har fått en gåva av någon, men den är inte bara till mig, den är också till dig om du vill ta emot den.
Det beror ju på vad det är. Inbjudan till Moderna? Det har jag också fått.
Nej, nej. Det är en sorts ordkonstruktion som är på samma gång ett tilltal och ett svar.
Petter, du vet, jag tänker lite mer konkret än du. Jag föreställer mig situationer, händelser och verkliga ting.
Lite som en Bach-fuga.
Älskade någon,
allt finns i allt
och allt omsluter allt.
Och det är ändå inte allt,
det finns något mer.
För det är inte en spegling.
Det är en liknelse.
Allt kan liknas vid allt.
Nej, det är ändå inte allt,
det finns något annat.
”Det finns inget där”, säger ingen,
för ingen har en röst.
”Visst finns där något”, säger någon,
”och visst finns där någon.
Men det är inte jag.
Det är någon annan.”
Anna, poängen i det jag säger är att du inte behöver föreställa dig någonting, eftersom du redan är i en situation med händelser och verkliga ting. Om du föreställer dig den situation som du och jag befinner oss i här och nu, så har du redan avlägsnat dig från det konkreta.
Petter, jag tror vi pratar om varandra. Mitt svar gällde den mystiska gåvan som jag skulle svara på om jag ville ta emot eller inte.
🙂