Jessica Kempe skriver i dagens DN om en ”nyautonom rörelse” till vilken hon vill skriva in mig. Här luftar hon också samma gamla resonemang som hon förde här på bloggen i mars i år efter att jag hade skrivit en krönika i SvD (5/3): ”Stor skillnad mellan realisterna”.
Hon skriver att jag ”energiskt har försökt klyva nu- och samtidskonsten i två delar”. (Jag ser bilden av en energisk konstkritiker framför mig svingande en yxa. Och vad är det egentligen för skillnad mellan nutidskonst och samtidskonst?). Att jag begreppsmässigt har försökt skilja mellan det ena och det andra och inte blandar ihop saker och ting som Jessica Kempe gör mig knappast till någon som upprättar skillnader, normsystem och fasta hierarkier. Jag förstår faktiskt inte vad Jessica Kempe är ute efter. Vad vill hon försöka leda i bevis?
”Till isärhållandet ansluter sig också Lars Vilks med sin institutionella teori” skriver Kempe, som på Lars Vilks blogg har läst en konversation mellan honom och mig och där vi var eniga i en bild av konstens utveckling under 1900-talet. Det känns som att jag inte kan föra vanliga enkla samtal med personer i min omgivning längre utan att riskera att få läsa om det i DN dagen därpå.
Nu kommer jag att åka bort i 10 dagar och kan inte kontinuerligt följa kulturdebatten vare sig i DN eller här på min blogg. Eventuella kommentarer släpper jag igenom först när jag kommer hem.
Brodows blandning 
Hej Anna och även hej Jessica. En uppspaltning mellan tidsbunden och mindre tidsbunden konst är vansklig, för att inte säga ogörlig. Och jag tänker nog att sådana försök skymmer sikte för väsentligheter. Där finns alltid en tendens att tillskriva det man själv föredrar som litet mindre tidsbunden, eftersom man själv gärna önskar en vis autonomi mot tidens strömmar. Jag skrev: önskar. Klart där finns konst som är medvetet ihoptvinnad med samtiden – som kommentator t ex. Men också av kommersiella skäl. Även om jag gillar det samtida måleriet högt så kan jag inte värja mig för tanken att just dessa målade bilder, dessa figurativa stycken ofta med en hemlighesfull touch av surrealism eller annat ytligt uppsnappat faktiskt är ett svar på behovet att sälja objekt på gallerierna, noteras på auktioner, där ett högt pris på ett underligt vis tycks bekräfta eller upprätta kvaliteter. Detta är ju förvisso i så fall en hopkoppling med tiden, eller med en aktör i tiden.
Det var inte bättre tecknat eller målat förr – bara på ett annat vis. Anna, när du skriver idag ang grafiktriennalen att de gamle tecknade bättre, är det egentligen ett sätt att teckna du hyllar. Varför skulle unga konstnärer idag använda linjen på samma vis? De använder linjen med andra resultat. Inga återkomster är desamma.
Detta skrivet i snabb hast på X2000 på väg söderut från Stockholm.
Hyllar och hyllar, det var en krass reflektion, inte precis en hyllningssång.
En reflektion är ju en värdering, ett val, ett sätt att, tja, hylla…
Sedan kan jag glatt hålla med om att triennalen inte var så där värst spännande. Men en sak som jag ser fram mot, det är hur de yngsta konstnärerna nu verkar ”återupptäcka” grafiken. I Malmö håller de inte bara på med strålande måleri, men nu även bronsgjutning och enligt rapporter börjar grafiken finna nya intresserade utövare. Vi har ju sett en utveckling från det cerebrala 90-talet mot en allt vidare syn på tekniker, allt fler erövras och används – men från ny utgångspunkter och med ny näring. Hur spännande har det inte varit att möta unga konstnärer som målar och diskutera mleri med dem. En Elin Behrens t ex med strålande illusoriskt måleri där hon hamnat via helt andra vägar än tidigare. Intressant att tänka på: hur ett uttryck inte bär samma som tidigare – det är ungefär som homonymer… det bara låter likadant, men skiljer sig totalt.
Jag ser fram mot en ovanligt spännande nära framtid i konsten.
Ett tillägg från mig själv är kanske den recension jag skrev om Signals utställning i torsdags: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/konst_o_form/konstrecensioner/article1288029/En-obehaglig-vackarklocka.html
Jaha du Thomas, du är lika vinglig i argumentationen som Jessica Kempe märker jag.
För det första: varifrån har du fått att jag talar för en evig konst? Vad är det för eviga värden du tänker dig? Jag har aldrig talat om något sådant.
Min retoriska fråga var om konst är beroende av sin samtid för att vara bra, eller om bra konst lyckas skapa en meningsfull existens oberoende av sin samtid.
Det kan ju knappast vara kontroversiellt att anse att bra konst har flera bottnar och inte kan knytas till en specifik tidpunkt i historien = gör sig gällande vid flera tidpunkter i historien och inte omedelbart känns daterad. Det är konst som har en viss komplexitet. Nöjd?
Du skriver:
”Men att konstbegreppet idag har mindre med evigheten att göra än förr, tycker jag är bra, eftersom den åsikten fungerade som klassdelare.
Problemet med det nyfigurativa måleriet är viljan att restaurera det perspektivet, vilket jag ser som en reaktionär ståndpunkt.”
För det första: hur får du ihop nyfigurativt måleri med att det skulle vara reaktionärt? Är en stil reaktionär? Vad är det för klassperspektiv du för in? Kan vi tala om klassperspektiv i konsten idag? Det låter i mina öron mycket ”-68.”
För det andra: Vilka konstnärer var det du tänkte på i din artikel? Vore bra med några exempel. Nyfigurativt är ju ett ganska löst begrepp.