Grafiken är en konstform som rymmer riktigt gamla tekniker som har utövats i hundratals, i vissa fall tusentals år som träsnitt, kopparstick och etsning jämsides med moderna digitala tekniker med bara några få år på nacken. Det ger möjlighet till en mångfald uttryck.
Trots det känns det inte helt muntert att se året upplaga av Grafiktriennalen. När den ställs mot Grafiska Sällskapets jubileumsutställning 100 år av svensk grafik blir det så uppenbart att konstnärer helt enkelt var bättre på att teckna förr. Det gav en spänst åt linjen som få av de yngre eller halvgamla konstnärerna kommer i närheten av. Flera av de nästan 100 år gamla bladen känns dessutom mer samtida än somligt som är gjort i år. Många grafiker traskar på i något slags efterklangsmodernism med inslag av surrealism och kollage.
Undantag finns förstås. Av de yngre konstnärerna sticker Kajsa Åhlander Persson, f. -86 ut med serien The Wolves. Det är ett sådant uttryck i de porträtten! En originalitet och spänst har även Saadia Hussain f. -73 som kommunicerar med symboler och formspråk på ett sinnrikt sätt. Hon är född i Pakistan och blandar muslimskt och västerländskt med en feministisk touche. Olle Halvar Franzén, f. -85 har gjort ett lite nervigt porträtt av sin bror som är fint.
Av den något äldre generationen är ju Hans Wigert alltid Hans Wigert. Hans skalliga män som bär drag av honom själv blir liksom ett med sin omgivning. Ulla Helins grafiska skulpturer är mycket eleganta. Mikael Wahrby som är en så skicklig tryckare och har hjälpt många konstnärer att överföra måleri till grafik arbetar själv med etsning i den realistiska traditionen. Humor och energi finns det i Hans Eliassons färgstarka träsnitt och dramatisk svärta i Jukka Vänttinens mezzotint. Höjdpunkten är annars den nyligen bortgångne Sven Ljungbergs träsnitt som visas bland stipendiaterna. Han skildrade det enkla livet och satte den gamla och av erfarenhet märkta människan i centrum.
Boken 100 år av svensk grafik var för mig en besvikelse. Jag hade hoppats på att få lära mig mer om svensk grafik. Istället ges en detaljerad redogörelse över Grafiska Sällskapet utifrån vad protokollen har att berätta. Säkert intressant för trogna medlemmar, men knappast för en bredare allmänhet eller för den som vill veta mer om grafik. Och det är ju ändå den bredare allmänheten som är grafikens publik.
Anna Brodow Inzaina, SvD 5 november 2010
Brodows blandning 
En person har redan nappat på min inlagda provokation, se Thomas Millroth i mitt förra inlägg.
Att påstå att de gamle var bättre på att teckna förr är riktigt hot stuff. Vad är det som gör att ingen ens vill nämna att nutidens hyllade konstnärer som t ex Sara-Vide Ericsson saknar den skicklighet i teckning som krävs för ett sådant måleri? Denome skriver bra om detta på sin blogg: http://denomen.blogspot.com/2010/10/liar-sara-vide-ericson-pa-galleri.html.
Argument som att det är ett medvetet val förs ofta fram, men är det verkligen så? Varför skulle det vara ett medvetet val? Vad vill man ta avstånd ifrån? Vad säger stilen om ett måleri (eller i det här fallet grafik)?
När jag i somras besökte Edsviks konsthall för att kolla på Figurationerna hamnade jag i samtal med kvinnan som stod i kassan. Hon berättade att hon (när? 80-talet, eller möjligen i början av 90-talet, tror jag) utbildat sig till teckningslärare på Konstfack. Men hon hade inte haft en enda teckningslektion, allt gick ut på att ”analysera bild”. När hon kom ut i högstadieskolorna sen fattade hon att det höll liksom inte, så hon gick en kurs på någon folkhögskola för att liksom kunna ge svar och visa något av själva hantverket som i alla fall en del av eleverna efterfrågade.
Nu ska man inte dra för stora växlar på det här samtalet, men kanske kan man ändå gissa att den här inriktningen på undervisning har vunnit gehör på flera konstskolor säg efter -68, och i såna fall ser vi nu resultatet.
För att bli en bra tecknare (grafiker) måste man förstås teckna en jäkla massa. Det är som med allt annat, inga konstigheter, man blir bra på tennis om man spelar en väldig massa tennis och man blir bra på dataspel om man spelar en massa dataspel. Etc.
Själv fascineras jag av dagens svenska barnböcker där de allra flesta illustrationer är antingen väldigt valhänta, eller i bästa(?)/värsta fall riktigt fula.
Undantag finns förstås, men tendensen är uppenbar.
Förklarar den gör man antagligen med mitt resonemang ovan, hur man ska tolka den – vart den leder, vad barnen tycker om den, vilken framtid den så att säga för oss mot, ja, det vågar jag mig inte på.
Dock är en sak säker, mina barn (och gissningsvis en del andra också) föredrar Disney-prinsessor eller andra fina bilder framför Gittan och Gråvargarna eller Arga Vera och allt vad de heter.
Jag är rätt glad över att barnen går i skola i Frankrike där tonvikten då de är små i mycket högre grad än i den svenska modellen, läggs vid klassiska sagor och mer tidlösa/äldre berättelser.
Anna, min sågning är skriven oberoende av din ”provokation”. Jag ska läsa den när jag skrivit klart den här kommentaren. Men tack för länken.
Karin.
Pija Lindenbaum är tyvärr ett dåligt exempel på en dålig tecknare. Eftersom hon är ett bra exempel på en medveten och skicklig tecknare. Dessutom är hon bättre på färg än många målande konstnärer. Hennes svaghet, tycker jag, är historierna som ibland är krystat knäppa (inte Gittan och gråvargarna, men t ex uppföljarna). Men kolla in Lindenbaums bilder när hon illustrerar Mirabell av Astrid Lindgren. Helt fantastiska!
Jag vet att du skrev ditt inlägg för flera dagar sedan. Min recension skrevs också oberoende av ditt inlägg, men när jag så omedelbart fick respons på ”provokationen” tänkte jag att det hörde samman det du skrev i ditt inlägg och det jag tänkte på. Varför är det så svårt att kritisera dålig teckning idag? Varför läggs ingen vikt vid den skickligheten? Det beror naturligtvis på att skicklighet i att teckna är en sekundär kvalitet, den främsta kvaliteten är idéinnehållet, den kontext eller den fråga som verket aktualiserar. Att inte bry sig om ifall det är bra tecknat kan vara ett sätt att markera detta förhållande.
Visst, det finns också exempel på tecknare som går iland med att ”teckna dåligt”. Tänker på Jim Shaws tonårsaktigt noggranna valhänthet t ex, men många som försöker sig på att ”teckna dåligt” tecknar just – dåligt. Problemet är väl att få kan avgöra vilket det är frågan om idag.
Well, Denome, jag tycker exakt tvärtom, vad gäller Pija Lindenbaum. Det vill säga, historien i Gittan och gråvargarna, liksom språket (om jag minns rätt nu) är rätt okej. Hon ger inga moraliska pekpinnar utan förhåller sig rätt fritt till något som inte bara är verklighet. Det hela lämnar öppningar.
Bilderna däremot tycker jag fortfarande är fula.
Mirabell som vi faktiskt har har inte gjort något intryck på mig, varken som ful eller fin, däremot känner jag nu i efterhand att hon kanske inte precis är kongenial med Lindgren. Å andra sidan, Lindgren är inte heller (kon)genial alla gånger – och Mirabell minns jag inte som en av hennes starkaste berättelser.
Så jag tycker att du har fel. Lindenbaum är en begåvad sagoberättare men en usel illsutratör.
Väl medveten om att jag antagligen är rätt ensam om den åsikten.
På vilket sätt är Lindenbaums bilder usla, menar du Karin?