Och i själva verket visade det sig att vi var överens

Svar till Dan Jönsson i DN 18/11. Uppdaterat inlägg från igår.

Äntligen ett samlat och nyanserat inlägg av Dan Jönsson i debatten om konstens autonomi! Vi är i sak överens, även om jag aldrig har hävdat att konsten inte hör hemma i det offentliga samtalet. Konsten hör hemma där lika väl som i ett rum för stillsam och privat kontemplation.  Det är det som är det fina med konsten, att den kan ha så många olika uttryck och funktioner.

Jag tycker också att det är viktigt att konsten idag värnar om sin autonomi i förhållande till andra områden som politik, journalistik och vetenskap och tror på de egna estetiska verkningsmedlen. Det finns en stor risk för en uppdelning i å ena sidan en akademisk konst som gör konstforskning för en allt smalare publik och å andra sidan en konst som anpassad till konstinstitutionens förväntningar på originalitet och normbrott förvandlas till igenkännbara varumärken på en global marknad.

Det trygghetssystem som samhället har skapat för konstnärer, som arbetsstipendier, projektbidrag, långtidsstipendier och den nyligen borttagna inkomstgarantin, verkar för att bevara fältets autonomi. Resurserna är emellertid underdimensionerade i förhållande till behovet och den stora mängd konstnärer som utexamineras varje år. Istället för trygghet för ett flertal erbjuds en vansklig och otrygg stipendiemarknad där bara ett fåtal är vinnare.

Under ett mantra av öppenhet, demokrati och frihet har kritiker talat om ytterligare gränsupplösning och utjämning av hierarkier och inser inte att konstfältet är strängt hierarkiskt, selektivt och elitistiskt. Postmodernismens ideologiska imperativ att konstnärer skall blottlägga dolda maktstrukturer och utmana vaneseendet, problematisera och ställa frågor om det ena och det andra (men sällan leverera svar) har blivit dogmatiskt. Kanske är ett stillsamt tilltal, ett poetiskt uttryck eller att med konsten som medel ge ett svar det mest radikala en konstnär kan göra idag?

Dan Jönsson vill inte ge ett erkännande åt den konservativa kritik som har öppnat hans ögon. Utifrån en kulturradikal position är det kanske svårt att se att den ”gränslösa bur” konsten fångas av är en egen uppfinning, ty makten förblindar. När kulturradikalismen själv är makten och intar en hegemonisk ställning på såväl kultursidor som humanistiska institutioner vid universitetet blir inte bara dess ideologi naturaliserad och upphöjd till sanningar som inte får ifrågasättas, även de kritiska redskapen förslöas och rörelsen beter sig som en hund som snurrar runt i en dans bitande sig själv i svansen.

Anna Brodow Inzaina

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Och i själva verket visade det sig att vi var överens

  1. Ping: Del 1104: Hur man löser problem med hjälp av synonymer at Vilks.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s