Kokkonsten, ikonmåleriet och konstbegreppet

Gammal ost.

Lars Vilks, här och här och Johan Lundberg , här och här för en diskussion om hur konst från äldre tid har bevarats in i vår tid och därmed även hur skapandet av konsthistorien och konstbegreppet gått till.  Jag har passivt följt diskussionen, men då jag inte är bekant med den evolutionära teori som Lundberg refererar till har jag svårt att kommentera den. Vilks tror förstås inte på sådana teorier utan håller sig till den institutionella konstteorin, att konstbegreppet är en modern uppfinning. I den form vi ser på konst idag är jag benägen att hålla med Vilks, även om jag är öppen för revideringar och mycket väl kan acceptera ett annat konstbegrepp. Vi har ju till exempel ett antropologiskt konstbegrepp som de av mina kollegor som studerar utomeuropeisk kultur får hålla sig med.

Det jag inte riktigt förstår i resonemanget mellan Lundberg och Vilks och de kommenterar som utgår från deras inlägg är påståendet att mat, parfym etc inte skulle ha bevarats till eftervärlden på samma sätt som monument. Parfymkonsten vet jag inte mycket om, men om vi rör oss utanför Sveriges gränser (vi har väl mest bara bevarat rätter som salt sill och blodpalt) och beger oss till Medelhavet är situationen en annan. Sardiniens fåraherdar vallar sina får på samma sätt idag som för 2000 år sedan och gör sina ostar enligt tusenåriga recept. I köket traderas kunskapen att laga mat från mor till dotter generation efter generation. Dessa kunskaper behöver inte nedtecknas eftersom de traderas.

Uppdatering: Jag nämnde saken för min man att jag hade skrivit om Sardiniens ostar och han menade att de antika recepten visst finns nedtecknade och det finns mycket forskning om sådana här saker. Det är både en traderad och en skriftlig kultur.

Kulturen är knuten till landskapet, jordbruksnäringen och maten och har förstås starka symbolvärden med förmåga att skapa en nationell identitet. I denna matkultur som har utvecklats och förfinats under årtusenden har människor också utvecklat en smak som är genetiskt anpassad. Sarderna är det folk i världen som lever längst, tack vare en god kosthållning, frisk lantluft och genetiska faktorer (hur dessa gener har utvecklats vet jag inte).

Det är under 1900-talet som traditionerna har brutits och kunskaperna håller på att försvinna hos den yngre generationen. Kulturen blir museal eller kommersialiserad i syfte att locka turister. Den utvecklade smakgenen tycks dock inte ha försvunnit. Säg den sard som inte vet hur osten ska smaka!

Det jag vill säga med det här är att det är vanskligt att försöka förklara konstens uppkomst utifrån en efemär mat- och parfymkultur respektive en beständig bildhuggarkultur.

Mycket av det vi idag räknar in i konsthistorien från tidigare sekler är också en 1900-talsbedömning. Häromdagen var jag på en visning på Nationalmuseet och fick se deras ikonsamling. Ikonmåleriet är intressant att titta på utifrån förhållandet till ett modernt konstbegrepp. Det var först på 1900-talet som ikonmåleri började tas in i konsthistorien och betraktas som konst. Innan dess var det ett måleri som var starkt knutet till sin funktion som mediator för betraktarens kontemplation inför helgonet. Samma slags kontemplation finns nämligen i den modernistiska nyandligheten (jämför Kandinskys Om det andliga i konsten), men där i en sekulariserad version som en kontemplation inför ett abstrakt färgfältsmåleri.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Kokkonsten, ikonmåleriet och konstbegreppet

  1. Karin skriver:

    Kan bara hålla med dig vad gäller den latinska (för att vidga begreppet lite, kanske för mycket) matkulturen. Man blåser inte en fransk husmor vad gäller kvalitet på råvaror och smak.
    Nu kommer ju inte all denna kunskap med modersmjölken – alla bidrar (även dagis/skola) till att hålla den vid liv.

    Återigen ser vi något som liksom inte finns i Sverige på samma sätt, traditioner som aldrig brutits – och som är det som på svenska kallas en del av ”den konservativa kontinenten”, underförstått att det är dåligt att vara konservativ.

    Men vad gäller mat är det faktiskt ganska praktiskt, för det innebär att det finns EN OBRUTEN TRADITION av kvalitet, och av kännedom om vad som är kvalitet. Man behöver inte börja prenumerera på ”ekologiska korgar” eller gå på ”bondens marknad” på Söder för att hitta bra grejer för bra grejer har alltid funnits och de allra flesta har lärt sig att känna igen dem. Av familjen i första hand men också av skolan.

    Detta kvalitetsbegrepp som liksom inte ens behöver diskuteras för det är en så självklar del av mångas (dock inte allas) liv, går att utvidga, skulle jag vilja påstå – till andra delar av kulturen, varför inte konst och litteratur. (Förmodligen hade det varit praktiskt på många sätt med en obruten (svensk) tradition även här, tyvärr existerar den inte.)
    Själv gillar jag det franska begreppet att gemensam kultur styrs av tungan. Samma kosthåll och samma språk har de som delar kultur. Självklart kan tyckas för svenskar(?) men här (Frankrike) syns tvetydigheten då t ex en del judiska familjer, assimilerade sen många generationer, fortfarande käkar koscher.

    Och det är här det stora gapet till de små moderna länderna i norr öppnar sig – de som gång på gång uppfinner hjulet…

    (Har en känsla av att vi måste ses (om du kan) vid mitt nästa Sverige-besök, vi har att prata om!)

    • brodowinzaina skriver:

      Tack för kommentar. Ja, visst löser det upp en hel del problem i de abstrakta resonemangen att se på det hela praktiskt som kvaliteter som man lära sig känna igen: på doften, smaken och känslan i munnen. Jag tycker också att det går att överföra till konst och litteratur. Det är därför jag hellre talar om kvaliteter istället för kvalitet. Sverige lär vara det land som stora företag gör sina marknadsundersökningar i för vi är så villiga att pröva alla nyheter. Det hänger ihop med vår traditionslöshet. Sverige är nog det mest moderna landet i världen vars samhällsförändringar under 1900-talet – på gott och ont – har varit mest omvälvande. Italienarna är mycket stolta över sin kultur och värnar starkt traditioner utan att för den skull vara konservativa i en konserverande mening. Min man gjorde ett oförglömligt intryck på min pappa när de träffades första gången. Han kunde nämligen diskutera den klassiska litteraturen med honom, inte för att han själv är så väldigt intresserad utan helt enkelt för att det ingick i skolundervisningen från småskolan (samt sju års pluggande av latin). Man vet aldrig när man behöver sina klassiker!

      Jag vet inte hur det är i Frankrike, jag antar att det är mer centralstyrt och enhetligt än Italien som ju är ett så ungt land. I Italien har ju varje region sin kultur utifrån maträtterna som i sin tur styrs av landskapet och näringarna. Sardinien som är en ö med mycket hav runt omkring sig har märkligt nog inte mycket fisk och skaldjur på menyn. Sarderna i äldre tid sökte sig till de otillgängliga bergen eftersom de ofta blev attackerade utifrån av olika folkslag. Där utvecklades en herdekultur med mycket kött och mjölkprodukter. Att beställa in fisk på en restaurang garanterar ingen kulinarisk upplevelse, däremot finns det inget som slår den lokala matkulturen.

      Och träffas ja! Jättegärna!

  2. Karin skriver:

    Jag antar också att det finns mer av centralstyre i Frankrike än i Italien – skolan är ju den institution som det både ställs väldigt stora krav på och som även har enorma förhoppningar på sig – skolan ska liksom vara garanten för allas (lika) möjlighet.
    Och det visar den sig inte klara särskilt bra.

    Vad gäller maten så är den ett ständigt inslag ända från dagis där barnen mycket små är med och lagar mat ibland och framför allt har sånt som ”smakveckor” – de testar nya smaker/rätter och ”diskuterar” dem.

    Och litteraturen är väl ungefär som i Italien – ja, de läser fortfarande klassiker (moderna, franska och utländska, samt ”vanliga” klassiker), hela skoltiden igenom.
    Det skapar förstås något (vi saknar) när alla generationer kan samma fabler av La Fontaine utantill.

    Å andra sidan, det finns faktiskt en svensk motsvarighet – visskatten. De flesta/många kan några bitar av Taube och så vidare. Men ingen tycks riktigt ha fattat att det där en sorts svenskt kitt – det är, som vanligt, bara helt underförstått.
    Fransmän kan inte sjunga. Kan italienare?

  3. Iggy Drougge skriver:

    Om vi ska tala bevarad nordisk matkultur är julskinkan det främsta exemplet jag kan komma på. Mat som använts ceremoniellt ser ut att förändras långsammare och överleva längre (tänk nattvardsvinet), vilket kanske bekräftar Vilks tes.

    Dock tror jag att Lundberg har rätt i att maten egentligen inte förmedlas som artefakt. Den franska liknelsen med tungan är ganska passande, för klassisk mat blev vulgärmat som över tid förändrades till Dantes taffel och till sist en capricciosa i en mellansvensk stad.

    Den mat som Catullus och Ovidius åt ter sig nog lika främmande för en italienare som för oss. Tillredningsmetoderna var annorlunda, serveringen var annorlunda och en hel värld av kryddor väntade på att upptäckas. Visst finns det likheter, precis som att det finns ett starkt släktskap mellan italienska och latin, men folk äter nog lika sällan romerska paradrätter som de talar latin. Statyer och poesi kan vi däremot återuppleva på museum eller i böcker, medan antika maträtter inte brukar serveras som en del i bildningen.

  4. brodowinzaina skriver:

    Nej, men vi gör väl inte konst som på romarnas tid heller? Inlägget var en problematisering av den enkla uppdelningen i efemär mat/parfym-kultur och beständig bildhuggarkultur som jag tyckte var för enkel. Sedan talades det om att det inte fanns några kända kockar från antiken som vi idag känner till och att det skulle vara något slags bevis för att just byggnadsverk och annan fast konst har gått till historien. Några kockar finns det säkert som har blivit nämnda vid namn, kanske lika många som det finns namngivna bokilluminatörer från medeltiden. Konsthistorien, det vi kallar konsthistorien, är en sentida konstruktion, ett slags skattkammare av bildframställningar och artefakter av alla de slag som har haft skilda syften, vissa har brukats i religiöst syfte andra i profant, det är inte mycket de har gemensamt.

  5. Iggy Drougge skriver:

    Ja, min poäng är att mat per definition är färskvaror, och därför gör sig illa på museum. Vi behöver inte göra konst som romarna, eftersom romarnas konst, åtminstone den som gestaltades i sten och bokstäver, finns kvar.

    • brodowinzaina skriver:

      Hmm, fast min poäng var att mat kan vara lika beständig som monument om det är en obruten tradition…., då behövs inga museer för att så att säga hålla liv i kulturen.

      I alla fall, vi är överens om att ost inte kan räknas in i konstbegreppet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s