Magdalena Nordin, affischer
De första feministiska idéutställningarna med en tydlig agenda gjordes på 1970-talet i Göteborg. Då manifesterades den nya kvinnorörelsen, också med ambitionen att flytta om positioner i en hierarkisk konstvärld. Feminismen formulerades som en självständig fråga frigjord från partipolitiken och de rättrognas vision om det socialistiska samhället. Kvinnan tog plats i utställningen som kropp och barnalstrare med en närmast religiös framtoning.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. De vänsterradikala manliga kritikerna äcklades över livmodersmystiken och särartsfeminismen och menade att visst hade feminismen sitt berättigande men inte utan ett ekonomiskt och socialt sammanhang. Avsaknaden av ett ideologiskt ramverk som tidigare hade tagits för givet var provocerande.
En utställning som lanserar postfeminismen skulle kunna vara lika provocerande som kvinnokonstutställningarna var på 70-talet. Några kvinnliga 80-talister vill sparka av sig ett nutida ideologiskt ramverk. Representationens politik ifrågasätts av Sara-Vide Ericson som vill se sina kvinnor inte som representanter för ett av två kön, utan som människor och företrädare för olika känslolägen. Genom två unisexmålningar med en man och en kvinna med blottade halsar vill hon visa att vi i de existentiella frågorna är lika.
Signe Johannessen vill utmana politisk korrekthet ifråga om pornografi och gör korsningar av sexleksaker och tvåkönade blötdjur. Iris Smeds fnyser åt feminism som utmålar kvinnor som ett nedtryckt kön. Själv anser hon sig vara högtflygande och koncentrerar sig på andra saker – som att vara människa. Åsa Ersmark arbetar med symboler för kvinnligt och manligt och låter betydelser byta plats, och Magdalena Nordin gör feministiskt icke-korrekta affischer med kvinnor som sexobjekt.
Äntligen kvinnor som varken mystifierar sitt kön eller definierar sig som det andra könet, alltså principiellt underordnade. Äntligen kvinnor som ser sig själva som ett subjekt och inte ett objekt i mannens ögon. Äntligen kvinnor som tar ansvar för sig själva och därmed vare sig tar mer eller mindre ansvar än männen. Men är det feminism? Är det inte bara att utvecklas och mogna som människa?
Utställningen som är sammanställd av Lili von Wallenstein rör vid intressanta frågor och jag ser den som ett tecken på att frågor om kön och identitet inte har de givna tolkningsramar som identitetspolitiken har gett oss. Tyvärr motsvarar inte verkens gestaltning utställningens ambitioner. Det känns helt enkelt lite tunt och hafsigt.
Anna Brodow Inzaina, SvD, 26 november 2010
Brodows blandning 
Sant, jag minns så väl en del manliga kritikers hysteriska reaktioner inför de första utställningarna, där kvinnor lyfte feminismen från partipolitiken. Det visade sig inom delar av vänstern, att misogynin ännu var en levande faktor. Men det får ju inte skymma att det faktiskt fanns ett mått av uppenbarelse och försök till förståelse hos en del manliga kritiker, som dittills bergfast stått på traditionell marxistisk grund. I sin bok Våga se! t ex (s270) tar Bengt Olvång upp ett resonemang kring utställningar som Modersmyt moderskap männskoskap, som visades på Göteborgs konsthall 1979. Olvång polemiserar och problematiserar Leif Nyléns skarpa avståndstagande. Han försöker förstå en kvinnlig siktpunkt, då han ifrågasätter om det finns ett specifikt kvinnligt sätt att uttrycka sig. (Sedan tillskriver han kvinnliga konstnärer märkliga epitet till deras konst som personlig, desperat etc..) I alla fall, där fanns en diskussion, där även männen drogs med.
Under 70-talet trädde emellertid också ett par andra riktningar fram, som också sågs med misstro. Jag tänker på de (kvinnliga) konstnärer som inte i första hand i marxistisk efterföljd utpekade hindren, men undersökte förutsättningarna, definierade sig själva. Där har vi en av mina personligen helt avgörande upplevelser, nämligen mötet med Beth Laurins konst. Hon klev fram och sade att ingen annan definierar mig än jag själv. Hon var inget offer, hindren fanns nog, men hon var större. Och så vågade hon tala utifrån sin kropp. Så gjorde ju några år senare fotografen Eva Klasson på Galerie Blanche, som lät kameran närsynt undersöka hennes kropp och även presentera detta i bokform. Det ogillades skarpt. Även av dåtida feminister. Det var flum. Och jag minns själv hur jag råkade ut för missnöje från enstaka marxistiskt inspirerade feminister, då jag för Aftonbladets räkning gjorde en intervju med Rut Hillarp, som jag ju känt sedan jag var barn och vars poesi varit en av de viktigaste idégivarna i mitt liv (=förståelse, inlevelse – Rut var släkt med mig). Hon fanns alltid för mig, men återkom på scenen och jag gjorde en helsidesintervju. Reaktionen uteblev inte i form av privata brev, som talade om flum och omedvetenhet, och på de vis brevskrivarna ondgjorde sig över mitt omedvetna tilltag att lyfta fram en så navelskådande figur, ja, jag ska bespara er detaljer.
Så trädde då fram parallellt med det jag beskrev ovan punken (Pink Champagne, Tant Strul), Feminist Improvising Group mm och snart trädde Erla Thorarinsdottir in på scenen.
Tack Thomas! Naturligtvis fanns det mer nyanserade hållningar, men här fick jag hårdra för att få fram något. Modersmyt, moderskap, mänskoskap och Beth Laurins utställning på Kulturhuset skriver jag om i min avhandling. Tack för referensen till Olvång, jag ska ta in den.
Hej! Roligt att läsa en recension om vår utställning! Det går jättebra att låna bilder från min blogg och hemsida, men det hör till god internetsed att länka om man gör det. Då får jag även upp en ”pingback” så jag ser vilka som länkar och vad bilderna används till.
MVH Maggan
Hej Maggan! Nu har jag länkat till din blogg. Jag får ursäkta mig med att jag vanligtvis brukar göra det, men här missade jag det av någon anledning