Idag har jag varit på Liljevalchs och sett Einar Jolin. Jag tog god tid på mig, antecknade och lät intrycken sjunka in.
Jag vill att mina målningar skall utstråla kontemplativt lugn och harmoni. De får inte verka upprivande.
Säger Einar Jolin. Mitt under brinnande krig eller om det var mellan två krig. Ibland tänker jag att de som kritiserat Moderna-utställningen för att den inte speglar omvärldens politiska konflikter och oro, Nils Forsberg i Expressen och Sophie Allgårdh i Svenska Dagbladet, också borde vara de som ställer sig bakom Lars Vilks och ger Rondellhunden ett erkännande. Det är ju ett verk som verkligen speglar en orolig omvärld. Istället är det skönhetsivrare som Johan Lundberg som rycker ut till hundens försvar. Jag tror inte att det är så enkelt att det bara handlar om liberala värden att försvara, det handlar också om att se vad som är politisk konst på riktigt och vad som är konstvärldens behov av att bli bekräftade i sina goda åsikter. Politisk konst i dag reflekterar en light vänster som får oss att må bra. Där är Lundberg synnerligen skarpsynt och vår konstsyn inte långt mycket annorlunda än Einar Jolins.
Lars Vilks har i dag styrkan att vara en projektionsyta för samhällets spänningar, oro, våldsamheter och individers och gruppers irrationella beteende. På hans blogg och på Facebook låter han även personer som uttrycker ett direkt hat riktat mot honom som person få komma till tals, och han kommenterar inläggen lugnt och sakligt, lyssnar på argument och är öppen för diskussion.
Jag känner Lars Vilks sedan 12-13 år tillbaka, under en period hade vi en tät brevkontakt och utbytte dagligen, ibland flera gånger om dagen, tankar med varandra. Mestadels om konst, men också om livet i stort, politiken och samhället. Det var innan han hade sin blogg och han prövade alltid sina iakttagelser om konstvärlden och teorier om konstvärdet på mig. Där mötte han en kritisk läsare som såg brister i hans resonemang och som stod för ett annat synsätt på konsten. Institutionell konstteori har han aldrig fått mig att svälja helt, mer än som beskrivning av hur konstvärlden fungerar. Med åren blev vi också goda vänner.
Jag känner Lars Vilks så pass väl att jag vet att han varken är rasist eller främlingsfientlig. Han har aldrig under alla år jag har känt honom uttalat främlingsfientliga, islamofoba eller rasistiska åsikter. Däremot har han alltid hävdat att ”väst är bäst”. Med vilket menas att han tar avstånd från ett kulturrelativistiskt synsätt som bygger på idén att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan. Han menar också att det västerländska demokratiska samhället vilande på upplysningens idéer har värden att försvara och ta strid för när de hotas. Där är vi helt överens.
Brodows blandning 