Svaret på frågan om den eviga konsten

Mitt svar på frågan om den eviga konsten och den beständiga aktualiteten, som vi har varit inne på här tidigare och som Dan Jönsson tog upp i sin slutreplik i vår ordväxling sist, och som Lars Vilks sedan kommenterade, är:

Den eviga konsten med ”beständig aktualitet” gestaltar en problematik grundad i vår mänskliga erfarenhetssfär. Vi är ju inte så olika egentligen när allting kommer kring. Det är den erfarenheten man tycker sig känna igen och som kan vara väldigt rar att se, särskilt på flera hundra eller tusentals år gamla föremål.

Sedan är det också tiden, kulturen och samhället som spelar in. En historiker vet att ingenting är nytt under solen, vi har talesättet ”redan de gamla grekerna” osv. Allting kommer tillbaka och historien upprepar sig, men i en annan skepnad. Utifrån ett historiskt perspektiv kan vi känna igen en problematik som dyker upp vid ett senare tillfälle. Ett konstverk kan göra sig aktuellt vid en senare tidpunkt och i ett annat historiskt rum än det ursprungliga.

Konsten tolkas och görs meningsfull av människor som griper efter konstens mening, och då vi gärna tänker oss att det måste finns en mening i dessa märkliga upphittade föremål från en annan tid och en annan kultur söker vi olika förklaringar. Gåtfullheten rymmer samtidens och historiens hela komplexitet.

Självklart vet jag att vår nuvarande uppfattning om konsten  – och konceptkonstens gäckande med densamma – har formats av de senaste 200 årens estetiska filosoferande, men jag tror inte att vårt behov av att begrunda tingen föddes med det. Jag vet också att skapandet av allmän konsthistoria är en produkt av 1800-talet och var samtida med de första konstmuseerna.

Den institutionella konstteorin uppstod i samband med konceptkonstens inträde, i en situation när man fick söka ett annat sätt att förklara konsten med. Det sociala rummet, konstvärlden, blev viktigare än objektet i sig. Det är i detta rum som konstvärdet skapas, mot bakgrund av dess tidigare tillstånd och historia. Till omgivningens ibland totala oförståelse.

Så, nu har jag varit lite kaxig och gripit mig an de stora frågorna. Så här tidigt på morgonkvisten, eftersom jag ändå inte kunde sova.

Hej.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst, Teori. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Svaret på frågan om den eviga konsten

  1. gunnarstrandberg skriver:

    Om ngt helt annat än den eviga konsten, är jag rädd…

    Jag läste din kommentar om mediaspektaklet #prataomdet på axess-bloggen, och ville bara säga: bra. Hellre här än där, för jag vill verkligen inte diskutera det vidare.

  2. brodowinzaina skriver:

    ja, Gunnar, den där kampanjen är obehaglig tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s