Det är något jag inte riktigt får ihop i den här debatten kring sexuella gråzoner. Jag har läst några artiklar i dagstidningarna de senaste dagarna och jag såg Debatt i SVT, det är alltså företrädesvis kulturjournalister som en masse ställer sig upp och vittnar om upplevda övergrepp. I de sociala medierna har en hel rörelse skapats som ”pratar om det”. En del vittnar om verkliga övergrepp, alltså våldtäkter. Men i många fall handlar det inte om mer än att någon har däckat på en fest och vaknat upp med att någon haft handen under tröjan och försökt kyssa vederbörande. ”Jag ville inte skämma ut killen så jag lät honom fortsätta”, skriver Teresa Axner.
Jag vill alltså förtydliga att jag inte är emot att den här frågan om sexuella gråzoner diskuteras, uppenbarligen finns det ett stort behov och intresse för saken. Men jag reagerade starkt på det som jag upplevde som ett förnekande av att kvinnor har ett eget ansvar, inte för mannen och vad han gör eller inte gör utan för vad hon gör mot sig själv. Det är där skulden ligger som den som upplever sig själv som ett offer skjuter i från sig.
Ta hand om den känslan i stället, använd skulden och skammen till att lära känna dina gränser. Oavsett om det gäller alkohol, sexuell utlevelse eller bara hur långt du tycker att du vill gå. Nästa gång tar du bättre hand om dig.
Brodows blandning 
Enig med dig.
En grej till man kan nämna. Den här ”debatten” gäller dessutom INTE väldigt många människor.
Ja, är det inte på något sätt att frånsäga sig sin myndighet? Hur långt tillbaka har vi egentligen gått i jämställdhet?
Och, det är riktigt som du säger, debatten gäller inte en väldigt massa människor. De flesta människor har sex med människor de känner väl och i nyktert tillstånd. Sprucken kondom-diskussionen ter sig rätt främmande för de flesta, antar jag.
Hej!
Du resumerar i dina tvâ inlägg perfekt de tankar som mindre resumerat och kontrollerat snurrat i mitt huvud sedan jag läste om ”fenomenet” prata-om-det. Stort tack för detta och God fortsättning!
Tack! Jag har tänkt en hel del kring de här sakerna. Inte för att jag varit särskilt ”drabbad”, men har ändå haft anledning att fundera kring vad jag utsätter mig själv för och hur man tar sig ur offerrollen. Man kan bara förändra sitt eget beteende, ingen annans.
Liknande funderingserfarenhet här – och förstod först inte riktigt vad som irriterade mig i detta bloggflöde där alla pratar om, men självklart är det offerstatusen du nämner. Som sâ lätt blir till feminism, vilket i sin tur att feminismen blir felvriden. Självklart är det bra att lufta (när det handlar om vâldtäkter och annat drabbande), självklart bra att prata om – för att komma vidare, men inte bara för att, just, prata om. Men allt detta hade du redan utmärkt formulerat.