Jag befinner mig just nu i en väldigt märklig situation. Det måste vara en person med sinne för tillvarons absurditeter som har skrivit manus till den här filmen, Fellini kanske. Jag är gift med en man som jag nästan aldrig träffar, apropå ”prata om det”. Vi bor i olika länder och driver ett litet företag ihop som ursprungligen var tänkt att kunna länka oss samman så att vi lätt skulle kunna bo i två länder. I stället har detta företag gjort att vi i ännu högre grad blivit offer för tillvaron eftersom det är svårt att få ett företag att gå ihop om man inte ständigt jobbar med det. I Italien är det kris, en ekonomisk kris som vi svenskar inte ens kan föreställa oss. Det är svårt att få kunder och de betalar inte i tid. Min man är trött och funderar på att flytta tillbaka till Rom och försöka få jobb inom Röda korset igen där han har jobbat tidigare. I alla fall vill han ta sina sista examina vid universitetet så han får ut sin doktorsexamen innan nästa år går till ända. Själv vet jag inte vad jag vill, jo, jag vill bli klar med min avhandling i första hand, sedan får vi se. Söka tjänster, söka forskningsanslag, vi får se var jag hamnar. Sardinien har det inte varit på tal om att flytta till, där kan jag inte arbeta, men Rom skulle funka. Därifrån går det att pendla och konst finns det gott om.
I alla fall, vi har inte kvar lägenheten i Rom längre utan är inkvarterade hos hans faster och gudmor, madrina, och smusslar med vår kärlek som om vi vore två tonåringar. Pussas när ingen ser och är väldigt, väldigt tysta. Det här levernet är inte normalt ens för att vara en italiensk familj.
Vi har i alla fall promenerat i den eviga staden Rom.
Det kommer snart lite rapporter från utställningar här i Rom framöver. I Rom har man inlett firandet av att det nästa år är 150 år sedan Italien enades. I går såg jag en utställning på Museo di Roma med måleri från tiden 1848-1870.
Brodows blandning 