Jag har studerat italienskt 1800-talsmåleri ett par dagar med anledning av att Italien nästa år firar 150-årsjubileum. Det pågår en del utställningar i Rom som tar upp måleriet runt 1850-60. Det är en mindre känd period i italiensk konsthistoria och brukar inte betraktas som en höjdpunkt. Men det innehåller en del intressant historiemåleri som väl var behållningen. Väldigt realistiska, detalj- och händelserika motiv ur samtidshistorien som visar stridsscener, slagfält, döda och sårade soldater. Gerolamo Induno (1825-1890) räknas som en av de främsta soldatmålarna som också var ute i fält. Han följde med en trupp av ” bersaglieri” som anslöt sig till koalitionen mot Ryssland i Krimkriget 1855.
Då jag aldrig varit intresserad av krigshistoria tittade jag mest på hästarna och utrustningen. Allting var så in i detalj berättande.
1800-talets bataljmåleri. Ser ut som på film. Michele Cammarano, Bersaglieri stormar Porta Pia 1871. Museo di Capodimonte, Napoli.
Den här donnan räknas som ett av huvudverken i italienskt 1800-talsmåleri. Det är Francesco Hayez, La Meditazione (L’ Italia 1848). Kvinnan med blottat bröst skall föreställa Italien och hon håller ett martyrkors i handen med de fem dagarna (18, 19, 20, 21, 22 mars 1848) skrivet i rött och en bok med titeln Italiens historia. Hon ser ganska diabolisk ut, tycker jag. Som om hon vore hämtad ur Exorcisten.
Brodows blandning 
Visst är detta fascinerande. Just den morbida detaljrikedomen som bär upp budskapet. Själv minns jag då jag mönstrade till värnplikten i avsikt att vapenvägra. Där stod vi ett antal huttrande avklädda ynglingar i ett rum, där den enda konstnärliga utsmyckningenutgjordes av Gustav II Adolfs död vid Lützen. Jag studerade liken, hästarna, dödliga stötar som utdelades, allt så noga skildrat att jag snart började må illa. Det gäller nog att möta dessa målningar öga mot öga och tänka sig vara en människa i t ex Italien i slutet av 1800-talet, ovan vid många bilder. Ja, här är ju en italiensk historia som går tillbaka till de målningar som visades offentligt i det antika Rom, slaktskildringar som visades för de imponerande medborgarna efter lyckade fälttåg. Att stärka moralen och sammanhållningen med hjälp av den organiserade döden.
Och visst är det fascinerande. Denna vilja till detaljer som övertygar. Samtidigt bryter där igenom en del av konstnärens medkänsla, oväntat. Det är som att läsa Curzio Malapartes Kaputt…
Fin minnesbild, Thomas.
Ja, det är faktiskt de monumentala bataljmålningarna som fascinerar mest i den här tidens måleri. Det lite typiskt italienskt sockersöta, eller vulgära som hos Francesco Hayez, känns mest som ett svepskäl för att visa flickbröst. Sedan kan det vara hur allegoriskt som helst. Realismen i krigsskildringarna känns mer övertygande. Det är som på film fast i verkligheten.
Jag tänkte också på vad svenska konstnärer målade vid den här tiden: genremåleri, stuginteriörer, landskap. Att vi inte har haft krig syns om man jämför med Italiens blodiga historia. Utställningen på Scuderie del Quirinale slutade fint med ett par målningar som i bild ställde frågan: var det värt det här? En målning föreställde en skenande häst med en soldat som blodig släpades med, en annan målning visade ett sexspann med en vagn som bröts i tu och hästar som bröt både ryggar och ben.