En kulturelit utan självinsikt

Den 22 januari 1964 anordnade Konstnärernas Riksorganisation en debattkväll för att diskutera stipendiesystemet. Det var första gången på flera år som detta diskuterades inom KRO och kritiska röster kunde höras. I KRO:s medlemsblad under 1960-talets första år återges endast glädjande rapporter om regeringens generösa kultursatsningar. Det som upprörde konstnärerna nu var framför allt konstnärsbelöningarna, den nya statliga inkomstgarantin för 25 välförtjänta konstnärer som skulle införas under 1964 – samma bidrag som avvecklades i år.

En av de mest kritiska rösterna på mötet var Gun Kessle. Hon ansåg att konstnärslöner mest liknade en socialhjälp för konstnärer och att samhället i stället skulle ordna så att det lönade sig att arbeta. Gun Kessle var ingen inbjuden moderat riksdagspolitiker som man skulle kunna tro utan en vänsterradikal konstnär gift med Jan Myrdal. Diskussionen finns återgiven i KRO:s medlemsblad nr 3, 1964.

”Som skattebetalare tycker jag att det är angenämare att folk arbetar för de pengar de får – jag får en obehaglig känsla inför alla dessa konstiga guldregn på 1550 kr. och andra småsaker som folk skall stå och bocka sig för. Jag anser att alla anslag skall gå till utsmyckning och inköp – mycket vettigare. Om vi vill undersöka det resultat konstnärslöner kan medföra kan vi titta på vårt grannland Ryssland som har haft sådana i 40 år nu.”

Kessles kritik delades av flera personer på mötet och den grundade sig i uppfattningen att bidragsformen gynnade de redan etablerade konstnärerna och att det för en kulturarbetare istället skulle löna sig att arbeta. De radikala drev alltså arbetslinjen under 1960-talet.

I SVT:s Debatt 16/12 diskuterades under rubriken ”Fattiga artister” regeringens kulturpolitik och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) var inbjuden att svara. Problemet som formulerades var att kulturarbetare trots långa utbildningar många gånger lever på svältgränsen. Och vad gör regeringen? Jo, bland annat har Lena Adelsohn Liljeroth lagt fram ett förslag om att öka det ideella volontärarbetet på kulturinstitutionerna.

Jag är ingen vän av moderat kulturpolitik, men jag kan heller inte säga att jag upprörs över att regeringen har tagit bort inkomstgarantin för konstnärer och frigjort medel för fler långtidsstipendier. Om några volontärer – kanske med riksdagslön – kan ge en handräckning åt ett antal fria teatergrupper, inte mig emot.

Det som oroar mig mer är att dagens kulturarbetare och medieelit så instinktivt värjer sig mot den breda publikens smak och istället sluter de egna kretsarna. Det är som om eliten inte förstår att den är en elit. Det är ett allvarligt symptom och kan leda till en legitimitetskris, det vill säga, att eliten inte längre har folkets mandat.

Anna Brodow Inzaina, SvD 31 december 2010

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt, Publicerat. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till En kulturelit utan självinsikt

  1. Thomas Millroth skriver:

    HejAnna. Jo, debatten på 60-talet hade föga att skaffa med dagens politik att det ska löna sig att arbeta. Mer rörde det samhällets ansvar för de bildkonstnärer som utbildades. Alla konstnärer skulle kunna leva på sina jobb, vilket betydde inköp av lös konst, offentliga uppdrag i större eller mindre omfattning. Det här är skuggor från en kulturpolitik av helt annan sort än som vi ser i dag. (Bara några år tidigare hade det varit en seriös debatt inom arbetarrörelsen om planekonomi!)
    Att dra in konstnärsbelöningarna för att dela ut åt fler konstnärer låter snyggt – lika snyggt som på 60-talet då pengarna för jobb och engagemang skulle fördelas rätt så jämt mellan konstnärerna i den bästa av världar där staten var en garant – men jag skulle bra gärna vilja veta vad det verkligen innebär: hur många av de rätt låga garantilönerna betalas i verkligheten ut? Jag känner till flera personer som genom sin reguljära inkomst faktiskt inte tagit ut något. I realiteten torde det vara ganska små pengar som omfördelas på detta vis. Således verkar det vara ett tomt spel för galleriet. Ett utspel för att bli populär. Jag tycker vi ska försvara att det finns en elit, bara det att ordet fått en dålig smak är illavarslande. Att det inom konst, musik, litteratur finns personer som så att säga inte nått ut till en bred allmänhet må så vara, och så kommer det nog alltid förbli. Då hade vi Claude Loyola Allgén idag har vi, säg, Dror Feiler – blir de någonsin en angelägenhet för en stor allmänhet?? Kanske kanske inte. Jag tycker inte det är det det handlar om. Och jag menar med Ulf Linde att kultur faktiskt är för vem som helst – och vänder mig därmed mot det populistiska att den ska vara för alla. Det är skillnad. I min gärning har jag talat om elitisk konst både för arbetarföreningar och på verkstadsgolv. Det har gått mycket bra. Här kunde man önska mer av gammal folkbildaranda – ännu ett ord som fått konstig smak – och stödja fackföreningars och företags arbete med kulturutövare. Inte bara dem som inriktat sig på denna sfär. Jag vet att det fungerar. Det är så man ska verka, inte genom att dra undan en belöning för förtjänstfulla konstnärer – urvalet kan ju alltid ifrågasättas, men ändå… principen är rätt tycker jag och borde försvaras av kulturministern istället för att ta populistiska beslut. Jag jämför med SD:s tugg om att ta de små kulturpengarna i landsting och kommuner för att lägga dem ”där de gör nytta”, i vård, skola, omsorg!! Det är allt små skvättar de lovar ut.
    ”Eliten” har väl förresten aldrig fått eller bett om någon legitimitet. Vad är en legitim elit, förresten?

  2. Anders Widoff skriver:

    Vad är poängen, Anna? Att delar av ”vänstern” och ”högern” i många avseenden delar
    en tämligen inskränkt, och ofta odemokratisk, syn? Den djupgående skillnaden, i synnerhet i kulturfrågor, har aldrig gått längs med denna både ointressanta och genomtjatade demarkationslinje. Gun Kessle var maoist om jag inte missminner mig; klart att hon var emot ett ”sovjetiskt” system.

    När det gäller den statliga inkomstgarantin är det ytterst få som uttalar sig som tycks speciellt insatta mellan skillnaderna i realiteten mellan inkomstgarantin och långtidstipendier. Jag har haft förmånen att ha innehaft/inneha bägge typerna.

    Ett långtidstipendium (tre basbelopp årligen) som beskattas innebär ett årligt stöd på runt 70.000 kr. ytterst få kan driva en verksamhet OCH leva på den summan. Det
    är ett viktigt och hedrande tillskott, inget annat.

    Inkomstgarantin ger fullt uttagen en ”lön” på runt 15.000 efter skatt. Merparten av de som är berättigade till denna garanti kvitterar ut långt mindre eller inget alls eftersom de har andra inkomster. Garantin täcker bara ev. skillnad mellan intjänade pengar och garantins maxbelopp. Systemet ger därför i första hand trygghet, inte en
    elitistisk gräddfil där folk rullar tummarna.

    Vilka som berättigats till inkomstgaranti kan man naturligtvis kritisera. Det finns kanske också brister i utformningen. Men att ett fåtal människor efter ett långt, och ofta otryggt, kulturellt arbetsliv berättigas arbetstrygghet sticker så i ögonen och upprör så många tyder snarast på en djup och illavarslande klyfta mellan samhälle och kultur. Att kulturen också har sin del i detta ökande avstånd håller jag med dig om. Men att låta kultur och mediaelit bära hela ansvaret för detta avstånd är att missa andra tendenser och rörelser i samhället.

  3. brodowinzaina skriver:

    Tack Thomas och Anders fòr intressanta inlàgg! Jag kommer att èterkomma i denna frèga med ett làngre inlàgg.

    • Thomas Millroth skriver:

      Hej Anders och Anna, jag håller med Anders att skiljelinjen i kulturfrågor inte går/eller bör gå mellan vänster och höger. Det var ju därför Kulturrådet en statlig kulturpolitik sjösattes 1974 med brett partipolitiskt stöd. Den revidering som ägde rum 1996 skedde på samma vis. Att sedan den olycksaliga kulturutredningen mest vilade på moderat allianspolitik partipolitiserade kulturfrågorna på ett olyckligt vis, senast aktualiserat av tillsättningen av en ny ledamot i Kurs styrelse.
      Jag tror att diskussionen 1964 – en av många som föregick den nya kulturpolitiken – hade en radikal ton, där man kallade på starkt samhällsengegemang. Ännu, Anders, tror jag att diskussionen hade ett allmänsocialistiskt och allmänradikalt, ja, bitvis liberalt uttryck. Om Gun Kessle då var maoist vet jag inget om, jag tror att den demarkationslinjen blev aktuell litet senare. Den famösa Clartéresan till Kina 1966 är nog en vattendelare här. Nå, detta är oviktigt i sammanhanget. Jag tror snarare frågor som konstnärslöner, konstnärsuppdrag, subventionerade ateljéer etc stod på dagordningen. Och det skulle grejas av stat, kommun och landsting. Och detta var i en tid av ständig tillväxt, där olika sektorer i kommun och landsting allt flitigare kom att köpa in konst och statens konstråd i alla nybyggen gav många konstnärer jobb. Det var nog en politik i tillväxtens tecken, där konstnärerna skulle delta – ett arv från det radikala 30-talet och framförallt efterkrigsårens ekonomiska boom.

  4. brodowinzaina skriver:

    Jag hade precis skrivit ett längre inlägg som svar på era inlägg, men jag sitter på en modemuppkoppling som ibland kopplar ner och då försvinner allt.

    För att sammanfatta kort:

    Jag är inte för en moderat kulturpolitik och jag anser också smalare kultur skall stödjas genom kulturstöd. Det görs idag och jag har inte hört att det skall tas bort.

    Anders, du frågade mig vad som var poängen, om det var att höger och vänster ofta delar en lika inskränkt och ibland odemkratisk syn? Nej, det var inte det som var poängen i artikeln.

    Jag ville snarare uppmärksamma på den skillnad som fanns mellan de kulturradikala kulturarbetarna på 60-talet och de radikala idag. Men jag tar detta i ett separat inlägg innan det här försvinner igen.

  5. Anders Widoff skriver:

    hej, när jag skrev min kommentar igår hade jag inte sett ditt inlägg, Thomas. Det är tydligen en viss fördröjning på bloggen.

    Din bild av 60 och 70-talets kulturpolitik är nog riktigt Thomas. Det skulle skapas arbete, ges uppdrag och göras inköp. Konsten skulle ut i samhället. Delvis är det väl den konsten som idag försnillas och reas ut i vissa kommuner.
    Nu tror jag inte att samhället nödvändigtvis blir bättre av att sjukhuskorridorerna överhängs med grafiska blad. Det är inte mängden konst eller kultur, utan kvaliteten
    och den roll kulturen ges det anbelangar på.

    Den s.k. arbetslinjen utgår från att allt arbete är av godo. Så är det självfallet inte, vare sig inom kulturen eller övriga delar av samhället. Det är mycket vi kunde klara oss utan.
    Snarare handlar det om ansvar – och att ges den ekonomiska möjligheten att ta ansvar. Både för den enskilda och politiken. Dagens kulturpolitik gör inte det. I mitt tycke är borttagandet av inkomstgarantin ytterligare ett sätt att försämra villkoren till seriöst arbete.
    Jag har hittills inte mött någon utövare som tycker att detta ”frigör” pengar för långtidsstipendier, som du skriver Anna. Men besluten tas inte av utövarna. Och att dessa, i sammanhanget, små slantar för staten kan utgöra en sådan principiell nagel i ögat kan inte förstås annat än ideologiskt. Samtidigt som oerhört mycket större belopp betalas ut i överdrivna pensioner och andra förmåner utan någon egentlig diskussion.

    Och någon elit, i bemärkelsen ekonomisk elit, utgör vi verkligen inte. Maxbeloppen – om de tas ut – ligger i nivå med de flesta låglöneinkomster. Med långtidstipendier bli det än sämre.

    Det fanns en tid när Konstnärsnämnden fördelade alla pengarna principiellt rättvist, alla fick lika mycket (eller lite) saft i glasen. Det blev några tusenlappar till alla och sedan fick var och en ta de extrajobb den kunde. Och nog arbetades det, men inte med kultur.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag är enig med dig om att det är små pengar för staten att stödja dessa konstnärer som faktiskt tillhör toppskiktet, och jag tycker också att det var onödigt att ta bort inkomstgarantin för konstnärer. Men, som jag skrev i artikeln, det är ingenting som jag upprörs så mycket över så länge som pengarna inte försvinner ur systemet. Du skriver att du inte har sett någon utövare som tycker att detta frigör pengar för långtidsstipendier. Hur denna förändring från inkomstgaranti till långtidsstipendier exakt är utformat vet jag inte, men det går väl att få fram siffror på. Där tycker jag att kulturpolitikerna har varit otydliga med att ge information.

      Som jag framhöll i min artikel är jag mer orolig för de reaktioner som kommer från människor utanför konstvärlden och som jag tror att vi måste ta på allvar, utan att för den skull hänfalla åt populism. Det är riktigt som du säger, att de vittnar om ett djupgående problem eller ett glapp mellan kulturen och samhället som inte enbart är kulturens och mediaelitens ansvar, men, i ärlighetens namn, hur många kulturjournalister, kritiker, debattörer har du sett som har tagit dessa reaktioner på allvar och prövat en mer självkritisk hållning? Inom kultur och media får vi förstå att vi är en elit och att vi kanske uppskattar en konst som ”vanligt folk” inte ens tycker är konst. Jag är konstkritiker och jag tillhör kultureliten, även om jag tjänar betydligt sämre än många kulturarbetare, för att inte tala om folk i allmänhet. Varför skulle det vara fel att erkänna sig som en elit? Jag ser inget dåligt i att tillhöra en elit, men jag anser att det är viktigt att vara medveten om att man är det och att konsten och kulturen är lite grann en värld för sig. Jag efterlyser en större självinsikt bland dem som representerar kulturen.

      Gårdagens kulturarbetare opponerade sig mot en elit som stod för en konservativ kultursyn. Det var 60-talets kulturradikaler som hade samlats på mötet i KRO. Man reagerade mot 50-talets konservativa ideal. De konstnärer som man inte ville skulle ha ”konstnärsbelöningar” var förstås de som redan satt i akademien, hade ateljéer och som sålde ganska bra. ”Kulturarbetarna” var en yngre generation konstnärer som inte hade det lika väl förspänt, därför reaktionen mot att staten skulle ge konstnärsbelöningar åt ett redan etablerat skikt. Kulturarbetarna anammade det nya moderna samhället som representerades av socialdemokratin och arbetarrörelsen, och man ville ingå som en naturlig del samhället i en välfärdsstat. Det var därför som konstärer sa ”som skattebetalare anser jag” osv. Kulturradikalismen syftar till att bryta upp stelnade maktstrukturer och attackera makten underifrån. Om du jämför med idag, vad finns det för stelnade maktstrukturer att opponera mot? Vilka är det som intar maktpositioner i kultur och media? Är det inte så att makten försöker bita sig själv i svansen och att det medför en viss blindhet, en viss bristande självsyn?

      • Thomas Millroth skriver:

        Delikata frågor. Det har dock skett en svängning som nog kulturutövarna på 50- och 60-talen aldrig kunde ana. De föreställde sig något slags rättvisare system, litet transparent, där stat, kommun, landsting etc var ett slags garanter. Och kring dessa fanns andra viktiga aktörer. Som museidirektörer och kuratorer (som då ännu kallades kommissarier – det var liksom litet mer ryskt!!:)) och inte minst konstkritiker som jobbade heltid med sina värv och vars ord vägde mycket tungt i bedömningen av kvalitet. I kulisserna fanns en och annan samlare som Gerard Bonnier. Idag skulle den gamla konstnärsgenerationen gapa av förvåning över att konstkritiker förlorat så mycket i makt, att samlare spelar en så viktig roll även i samband med stora offentliga institutioner. Att gallerilivet också kapitaliserats så kraftigt – numera även i förbund med auktionsfirmor och renodlad konsthandel. I det tidiga 60-talets diskussion såg det ju helt annorlunda ut. Den konservativa struktur de vände sig mot var mer den som fanns i det offentliga, den som på något vis var under statens inflytande. En mycket viktig fråga den här tiden var kommunala konsthallar och dito gallerier. Idag finns förstås en struktur att förhålla sig till, jag skisserade lätt ovan. Det förvånar mig ibland att så få är kritiska i sitt förhållande.
        Som jag kanske redan antytt har jag inget emot att kallas elit, om det är elit att veta en del om och röra sig i de områden inom kulturen jag håller mig till. Som kritiker kan jag jämföra inflytande och makt (och arvode) för 20-25 år sedan med dagens skörare situation. Ändå tycker jag det är viktigt att använda medierna för sitt språk. Och då, i de sammanhangen, också rensa från hållningar, självklarheter, referenser och även en vokabulär som hålls inom institutionens normer. Att trots allt försöka vända sig till läsaren vem som helst. Det är banala påpekanden, förvisso. Men ändå.
        Ett problem, vi ytterligare har fått, är ju att den givna, ”borgerliga” kulturen (=traditionell allmänbildning)är upplöst eller uppluckrad. Har den inte blivit en subkultur? Där en annan subkultur är de som gillar Lennart Jirlow? En tredje är de som bara tittar på gammal konst? Ytterligare än är de som gillar konstfilmer? Ännu en är de som sätter allt på att följa våra yngsta samtidskonstnärer? Eller de som ägnar sig åt sci fi? Etc. Jag yxar till det; men detta förhållande krånglar till det. Det finns liksom inte någon bred konstpublik att vända sig till i traditionell mening.
        Jag har inga svar. Men ställer gärna frågorna.
        Och i centrum landar då förhållandet till maktens strukturer idag. Det är viktigt att identifiera dessa och förhålla sig till dem. Och kanske till och med ställa frågan, vilken konst som uppstår i dess hägn.

    • Thomas Millroth skriver:

      Hej Anders och Anna, jovisst ville man se konstnärligt arbete som precis samma sak som annat arbete i arbetarrörelse och bland radikala ”kulturarbetare” – det senare för övrigt ett typiskt begrepp som visar just detta; minns inte exakt när, men det var den legendariska kulturredaktören på Ny Dag som på någon partikongress i kommunistpartiet i början av 50-talet som lanserade begreppet ”kulturarbetare”. Konst och kultur var enligt detta sprunget ur fenomenet arbete, ett slags specialisering. Den där millimeterrättvisan vid utdelning av stipendier som du nämner Anders, den minns jag så väl. Det var pengar till litet elräkningar och matkassar men oftast inte till koncentrerat arbete. Men vi måste då idag förstå att för dem som ställde dessa villkor var det en grund, där stat, kommun etc skulle öka på stålarna år för år. Samtidigt låg det i själva saken ett problem, att drivor av grafiska blad eller små målningar och skulpturer som ingen hade tid att ta hand om ute på sjukhus och offentliga byggnader mest tjänade till att konstnärerna fick litet pengar men långt ifrån alltid tjänade en publik.
      Det dilemmat verkar ju idag litet delikat, då konstrådet skär ner, de olika rotlarnas inköp för länge sedan upphört, ingen gallerist eller konstnär kan ”gå hem” på en utställning tack vare dem längre. Det var en tid då det var en viktig bit av kakan.
      Apropå pengar: hur många nickar inte menande då en Ernst Billgren eller en Cecilia Edefalk säljs dyrt på auktion. Tänker inte på att vilken dirre i näringslivet som helst eller efter fyra år pensionerad riksdagsledamot kommer upp i sådana årsinkomster. Vi ska inte tala om vad vår kulturminister får i pension då hon avgått!!
      Det är alla väl unt. Men dock som Anders säger, inte är det någon elit som kulturarbetarna utgör. Enda undantag ekonomiskt skulle väl vara sådana få som Jan Guillou…

  6. Anders Widoff skriver:

    Hej Anna,

    jag menade, menar, att det är lika illavarslande att ha en principiell och dogmatisk syn när det gäller kulturpolitik vare sig det var på 60-talet eller idag, vare sig från socialistiskt eller moderat håll. Det urholkar verkligheten.

    Och Gun Kessle är inte mer kulturradikal för mig än kulturminister.

  7. Anders Widoff skriver:

    Hade tänkt hålla tyst, men ok: det var två bra inlägg, Thomas. De flesta i vår värld vet ordningen. Sedan 50, 60 och 70-talet ( det lilla jag nu minns av det) har det alldeles uppenbart skett en förflyttning från konstnär, eller utövare, till institutioner och centrala gallerier. En del anser till ”samlaren”. Samma rörelse finns på andra håll i samhället. Huvudpersoner är idag beslutsfattare och finansiärer. Och administratörer. Det är bara att lägga örat mot rälsen och lyssna!

    Självklart finns det också motrörelser till detta, men de lever tämligen undanskymt.

    De flesta anpassar, eller tvingas anpassa, sig. Institutioner, gallerier och auktionshus placerar sitt material strategiskt. Så nog finns det maktstrukturer att opponera sig emot. Svårigheten är just att de idag utgör själva fundamentet inom kulturen och få inom denna värld tycker sig ha råd att utmana dem. Det vore intressant att se en ekonomijournalist, eller ett Uppdrag granskning, följa pengaströmmarna. De skulle se något helt annat än kulturvälden.

    Verken, eller läsningen av verken, är här tämligen oviktig.

    Som skattebetalare anser jag därför att konsten bör återtas från spekulativa samlare och institutioner. Jag när också en förhoppning att kulturens innehåll någon gång ska omfattas av samhällsbygget och det allmänna medvetandet. Och dit är det långt.

    Och Anna och Thomas, jag uppskattar att ni bägge fortsätter i era roller som kritiker. I någon mån för det samtalet framåt.

    Det här samtalet började med inkomstgarantin. Det är i sammanhanget en skitsak.
    Likaså diskussion kring kulturelit. De verkliga frågorna rör makt, både inom kultur och mediavärld. Ni har säkert bägge erfarenhet av ett minskat utrymme?

    • brodowinzaina skriver:

      Svenska Dagbladet har inte höjt sina arvoden till kritiker med mer än ett par-tre hundra kronor sedan början av 90-talet. I praktiken en urholkning. Vi betalar själva resor i de allra flesta fall. Det säger en del. Artiklarna krymper i längd som om de vore ulltröjor i tvätten medan mer fluffiga intervjuer breder ut sig. Det är den ekonomiska verkligheten för oss som skriver. Det handlar alltså om en amatörisering av kulturkritiken, inte en professionalisering. Så där värst mycket makt har vi inte längre, inte som det var förr. Det var bättre förr 🙂

  8. Anders Widoff skriver:

    Det var det jag menade, Anna. Till slut har de hemstickade ulltröjorna blivit så små att de inte passar någon. Men vi kan säkert erbjudas nya av H&M. One size fits all. Det kallas konformism.

  9. Hej Anna, Anders & Thomas!
    Ett sätt att delvis i sin verksamhet komma ifrån samlare och gallerister har blivit verklighet tack vare regeringens införande av MU-avtalet; dvs att konstnären får vettigt betalt för sin medverkans- och utställningsverksamhet på statliga och kommunala museer & konsthallar: http://www.kro.se/2189. Detta avtal känner tyvärr inte alla till så det bör vi hjälpas åt att sprida!
    För de som har svårigheter med att förhandla med muséerna finns kunnigt folk på KRO som kan hjälpa till och även kurser att gå. Kanske kommer det i framtiden att behövas konstagenter som tar sig an sådana uppdrag för det är inte helt enkelt att få till bra avtal. Vad är jag värd? Är museet överens om mina krav på timpenning?
    Säljer man sedan något under sin utställningstid blir detta bara en bonus, och inte som förr, den enda chansen att få betalt(och där institutionerna krävde rabatt)

  10. brodowinzaina skriver:

    Hej Thomas, Anders och Marianne!

    Jätteintressant diskussion utifrån en kort – och kanske provokativ – krönika där 60-talets radikalism ställdes mot dito 2000-tal. Det är när man anlägger ett historiskt perspektiv på företeelser som intressanta skillnader framträder och man kan börja se med nya friska ögon.

    Det jag har reagerat på sistone mot, och som har föranlett en del blogginlägg och krönikor från mig, är att jag har tyckt att kulturradikaler skjuter mot fel måltavla och att de inte lyckas identifiera var de verkliga maktstrukturerna finns. Att kritikerna gick i gemensam attack mot några svensk-norska konstnärer som målar som man gjorde på 1800-talet var en ögonöppnare för mig. De utgör knappast det stora hotet.

    Det här med att samlare och gallerister utgör en snara är jag inte så bekant med. Jag befinner ju mig inte i den verkligheten själv. Men jag kan förstå att det där finns förväntningar som skall uppfyllas.

    Marianne, tack för länk till MU. Jag skall kolla upp det.

  11. Anders Widoff skriver:

    hej alla,

    åter igen: om maktstrukturerna ska diskuteras bör man nog följa pengarna, inte konsten. Den är ett sidospår.

    Eller som du, Marianne, kontakterna. Ditt sociogram berättar mycket.

    Återkommer kanske senare/ allt gott.

  12. Ping: Del 1142: Elit och ishockey at Vilks.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s