Via G. Palombini, Rom
Jag har tagit med mig Henrik Berggrens Palme-biografi till Rom och läser några sidor på metron och spårvagen varje dag på väg till Istituto Svedese. I rusningstid är det en restid på 1 timme, annars 40 minuter. I Rom måste man räkna med minst 40 minuter för att ta sig från en punkt till en annan om man måste byta färdmedel, trots att avstånden inte är så stora.
Jag jämför Sverige och Italien med varandra och hur olika de båda länderna har utvecklats under 1900-talet. I det kvarter där jag bor i utkanten av Roms stadskärna är husen inte mycket annorlunda än ett miljonprogramsområde i Sverige, lika sunkigt, lika trista lådor i betong, men ändå så annorlunda. Jag brukar ta med mig saker hemifrån som skall kemtvättas och lagas och lämna in det här. Dels är det mycket billigare, dels får man det perfekt gjort av hantverkare som kan konsten att laga ett par skor. I morse på väg till metron lämnade jag in ett par skor hos en calzolaio och en jacka på kemtvätt i en lavanderia. Vi handlar hos slaktaren, macellaio, och går till bageriet och frukt- och grönsakshandlaren. Det finns också en negozi di alimentari som har lite allt möjligt och säljer delikatesser över disk. I ett enoteca runt hörnet köper vi en liter bordsvin från regionen tappat från kran och får först provsmaka. Jag handlar min tidning i tidningskiosken som också är små boklådor med kvalitetslitteratur.
I utkanten av Rom där vanligt folk bor är staden levande. Man hälsar på grannar och säger goddag och adjö i hissen. Det är inte samma småprat i affären som i Luogosanto men heller inte anonymt. På väg till metron tar vi en snabb kaffe i baren eller stannar till på eftermiddagen för en prosecco eller ett glas vin. I baren är jag redan ciao och come stai?
I Rom finns förorter och miljonprogramsområden som inte hyser den svenska förortens idé om modernitet. Här blandas de kommunala hyreshusen, casa populare, med hus byggda abusivo, utan bygglov; en liten lantgård finns kvar som minne från tiden före 1960-talets utvidgning av stadsplanen längs Via Tiburtina. Några kvarter bort prunkar trädgårdar i en välmående villaförort; ett minnesmärke över Pier Paolo Pasolini påminner om poeten som levde här med sin familj. Strax intill ligger fängelset Rebibbia, ett komplex som är stort som en mindre by.
Jag tänker på förorter som Vällingby som planlades utifrån en idé om hur en ny modernare människa skulle leva sitt liv. Olof Palme med familj flyttade in i ett radhus i Vällingby 1959. På morgonen tog han sin Fiat till kanslihuset i Gamla stan. Till skillnad från den italienska förorten där en mix av arbete, bostäder och affärer uppstår naturligt utifrån tillgång och efterfrågan planlades Vällingby som en ABC-stad. När jag slår upp Vällingby på Wikipedia och jämför den italienska och svenska versionen är det betydligt mer information på den italienska sidan. Det vittnar om ett intresse hos italienare för den skandinaviska modellen och välfärdsstaten som en utopi som förmodligen aldrig skulle kunna genomföras i Italien. Här har aldrig modernismen slagit igenom som idé. Förmodligen för att misstron gentemot staten är djupt rotad, av historiska skäl. Och tur är kanske det.
Brodows blandning 
Anna, tror Du att denna skillnad, som även jag lagt märke till i jämförelse mellan länderna, att det beror på olika politiska traditioner. Uppvuxen i Vällingby som jag är (Henrik Berggren citerar mig på ett par ställen – har skrivit dels roman Vällingbyblues och dels en mer essäistiskt lagt bok med fina foton, Vällingby en tidsbild av vikt) minns jag inpå skinnet hur det var. Perfekt, genomkomponerat, hela förorten som en jättelik version av Rodhes Drakar, allt snurrar kring ett centrum, ständigt förändeligt. Hela folkhemstankens bästa bitar bjöds: bibliotek, biograf, butiker etc… Tro inte att jag inte njöt av detta, det var mitt första universitet. Men samtidigt var allt redan toppenplanerat, planlagt och bevakat uppifrån. Allt från tvättstuga, färg på markiser och vilka tider vi fick gå på Svenska Bostäders julgransplundring var planerat i detalj. Tidiga folkrörelser slöt sig samman för att bygga hus och arrangera egna projekt. Här togs allt upp i central planering. Det Goda Samhället byggdes – och så visade det sig ju att det inte var särskilt lyckat (estetiskt – jo! För mig är Vällingby kulmen på och slutet för den kvalitativa optimistiska modernismen i Sverige!). Detta, tänkte jag ofta, var Det Godas Diktatur. För om man är god, då är den oppositionelle mindre god. Ruggigt perspektiv.
Och så var jag som ung med Italienfrälst underbar moster mycket i detta land och såg skillnaden…
Hej Thomas,
Jag har faktiskt aldrig varit i Vällingby, måste åka dit snart, känner jag.
Jo, det har väl med olika politiska traditioner att göra, eller snarare olika historiska förutsättningar. Sverige har ett mycket starkt förtroende för staten. I Italien är det tvärtom, där är misstron mot staten stor. I Italien finns det istället ett starkare civilsamhälle: familjen, kyrkan, grannskapet etc.
Pasquale säger ibland att Socialdemokraterna i Sverige är som deras gamla kommunistparti. Jag vet inte om det stämmer. I vilket fall har inget politiskt parti kunnat forma landet så mycket i Italien som Socialdemokraterna har format Sverige.
Skillnaden ligger nog i att modernismen som idé inte har haft samma fäste i Italien som i Sverige. Italien är mer konservativt – inte nödvändigtvis i politisk mening, men kulturellt – det är kulturkonservativt. Man värdesätter traditionen, matkulturen, konsten och kulturarvet, bildningens betydelse. Kvalitet är också viktigt. Det finns bra och dåligt. Bra är det som har visat sig hålla i generationer. Man tänker på ett annat sätt här än i Sverige, det är min erfarenhet.
Pingback: Sensommaren, syrianer och Min sköna tvättomat | Brodows blandning