Den romerska debatten

Villa Borghese. Foto: Anna Brodow

Två veckor har gått snabbt. I morgon åker jag hem till Sverige igen. Jag har inte hunnit se så många utställningar här som planerat, men det gör inte så mycket. Jag planerar att åka hit igen i månadsskiftet januari-februari. Då har det dessutom öppnat en del intressanta nya utställningar.

I går pratade vi om skillnaden mellan Sverige och Italien, eller mellan italienare och svenskar, som jag var inne på i förra inlägget. Min man tycker mycket om svenskar och deras sätt att uppföra sig, deras attityd osv. Men det finns en sak han inte står ut med – jag är medveten om att vi generaliserar här, men det måste man göra ibland – och det är att svenskar, när argumenten tryter i en diskussion eller när det uppenbarar sig att man tycker olika, genast vill avsluta diskussionen och tala om något annat. I Italien är det normalt att ha olika åsikter och att höja rösten och man debatterar en stund, sedan säger man: nä, nu går vi och äter en pizza! Det är idén om den romerska senaten förkroppsligad i vardagen.

Jag tror att det är därför som jag är gift med en italienare. Det är nämligen det jag tycker allra bäst om hos honom och som ger mig trygghet. Att vi kan gräla och ha olika åsikter om saker och ting och vi höjer rösten – men han brukar alltid, på typiskt italienskt machomanér säga till mig att sänka rösten: abbassa la voce! (medan han själv förstås höjer den) – och så diskuterar vi en stund.  Sedan går vi och äter en pizza.

Abbassa la voce, tu! säger jag.

De otäckaste och mest förtryckande människor jag vet är de som tyst drar sig undan. De som undviker och vill byta spår och tycker att vi nog inte bör ses något mer. De som i sin tystnad och icke-bemötande utfärdar skuld med undermeningen: Du är ett hot för mig. Du är för stark. Du tar för mycket plats. Det mest skrämmande samhälle jag kan tänka mig är ett där åsiktsskillnader inte får finnas och där vi alla skall tycka lika, annars kan vi inte umgås mer.

Politiskt korrekthet och sökande efter konsensus är ett problem i den svenska debatten, knappast i den italienska. I Sverige ser vi det som ett stort problem att vi har fått ett främlingsfientligt parti i regeringen riksdagen. Det har liksom gett legitimitet åt en viss typ av åsikter. I Italien är inte det stora problemet att det finns extremistpartier till höger och vänster och att folk har olika åsikter, snarare är problemet att det inte går att regera och söka överenskommelser över partigränser i viktiga frågor. Men det är en annan fråga som vi får ta en annan gång.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Genus, Italien. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Den romerska debatten

  1. Thomas Millroth skriver:

    Hej Anna, här är jag igen. Det är ett märkligt drag du pekar på, och tro inte att jag inte känner igen mig. Även om ajg bara är halvsvensk. Men jag tänker att det finns ytterligare en bit i detta komplex, och det är att ord här ska användas till att uttrycka exakt vad man känner och tycker, vilket nästan är lika med vem man är. Hur ofta har jag inte i både Italien och Frankrike råkat ut för långa diskussioner, där man byter inställning om och om igen, därför att man vill genomlysa ett problem, en fråga, eller kanske bara någon bagatell som en musiksmak. Och så tampas man med orden. Kanske kommer man fram till något för båda nytt. Då jag varit lärare på konstskolor har jag gjort ett par experiment. Ett ser ut ungefär så här: Någon elev har fått ett stycke konst eller musik att ”recensera”. Jag kan t ex ge en sång av Anna Järvinen till en elev som bara älskar house-musik, som säger sig hata Järvinen. Alltså får vederbörande i uppdrag att först lyssna på låten och sedan noga beskriva den i två riktningar, den ena utmynnar i en hyllning till detta geniala stycke och den andra utmynnar i en totalsågning av detta bottenlöst usla verk. Så gjorde min house-älskande elev. Efteråt frågade jag honom, vad han nu egentligen tyckte om Järvinen. Jorå, litet motvilligt medgav han att han tyckte det var rätt så bra.
    Så kan man använda ord till att förstå och ändra sig själv. Också i diskussioner. Minns i Frankrike när jag mötte samma person som dagen innan och tog upp en åsikt han hade yttrat. Han bara tittade på mig och svarade, ja men det var i går?!
    Nej, nu ska jag inte skriva mer även om det är kul…. ciao

  2. Eva skriver:

    Hej! Vad kul att läsa om mitt andra hemland. Det du belyser i konsten att diskutera saknar jag verkligen i Sverige. När jag bodde i Italien var man aldrig rädd för att diskutera politik,religion,pengar osv egentligen allt det vi i Sverige är så rädda för att ha en uppfattning om inför andra människor. VIVA ITALIA!

  3. brodowinzaina skriver:

    Thomas: det är en intressant aspekt av det hela. Att man kan använda orden till att vända och vrida på en fråga och belysa olika aspekter. Det tycker jag är den bästa diskussionen, när den är öppen och då de diskuterande inte biter sig fast vid en uppfattning som inte kan svikas eftersom man då anser sig förlora prestige.

    Eva: Jag känner absolut igen detta med att man gärna diskuterar politik, religion, pengar och andra ämnen som i Sverige är tabun. I min omgivning i Sverige känner jag få som avslöjar vilket parti de röstar på, medan politik i Italien diskuteras glatt och öppet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s