Jag får ibland höra att jag talar utifrån den starkes perspektiv och att den ideologi jag känner mig mest hemma i – liberalismen (med sociala förtecken) – för de starkas talan. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till den där kritiken, eftersom jag på inget vis förespråkar ett omänskligt och kallt samhälle. Jag anser inte heller att jag som person är förtryckande, men visst kan jag ibland använda mig av min styrka om någon försöker ta makten över mig och dumpar något i knät på mig som inte har med mig att göra.
Detta är ett okvinnligt drag, helt fritt från behagsjuka, som många män inte gillar. Jag går hellre i konfrontation och tar strid än ger vika. Inte så poppis alla gånger. Jag är också mycket noggrann med skuldfrågor: att var och en tar ansvar för sig själv och sin egen delaktighet. Det går alldeles utmärkt tillsammans med personer som kanske bara varit obetänksamma. Men ibland kan det vara förskräckligt svårt att leverera tillbaka det där paketet som dumpades i knät om det är någon som inte vill ha det tillbaka. Med åren har jag dock blivit mindre hetlevrad och försöker undvika att gå i gång på provokationer. Man tar ett djupt andetag och svarar istället lugnt, kanske genom en fråga som speglar budskapet.
I och med att jag har hållit på så mycket med sådana här saker i mitt liv: maktrelationer, relationen mellan offer och förtryckare, skuld och ansvar etc. gör att jag reagerar starkt på den här typen av ideologier som fråntar individen hennes personliga ansvar och som blir deterministisk i sin syn på strukturella förtryck.
Jag tycker faktiskt att Hanne Kjöller skrev bra om detta i DN: Feministisk härskarteknik stryper viktig debatt. Maria Svelands Bitterfittan har jag inte läst och jag känner ingen större lust att göra det heller. Men jag kan faktiskt sympatisera med Sveland ändå, även om jag tycker att hon är fel ute. Vi jobbar ju allihop med vår bakgrund och våra mönster som vi skall frigöra oss ifrån. Sveland jobbar med sin konventionella kärnfamiljsbakgrund och de förväntningar som finns på kvinnan i den. Själv är jag lyckligt ovetande om sådana saker.
Brodows blandning 
Tack för ett bra inlägg! Jag har själv märkt av den kritik som du nämner och många gånger haft anledning att återkomma till just denna fråga. Dels har det lett till att jag delvis reviderat mina egna ståndpunkter men framför allt har det stärkt mig i min tro att det är något som är fel i vissa feministiska resonemang och i ”samhällsandan”.
Tidigare har jag varit fast övertygad om den existentiella nödvändigheten av val och att detta val är fritt. Senare har jag fått acceptera att valet i sig måhända inte är lika absolut fritt som jag hade önskat; kontext, möjligheter etc. tenderar alltid till att villkora valet. Att erkänna detta har för mig framför allt inneburit en större försiktighet i mina slutsatser om verkligheten. Men det i sig har inneburit att strävan efter frihet blir allt viktigare, det möjliggör en större spännvidd i samhället.
Om valet är en villkorad frihet så skulle jag vilja säga att ansvaret över det val som man ändå fattat och dess konsekvenser däremot inte är villkorat. Där tycker jag att den feministiska debatten ibland spårar ur. Det finns inget ansvar. Ansvaret ligger alltid utanför människan, i samhället, motparten, vad man nu vill kalla det. Men jag som person måste, för min egen och för andras del, ta ansvar för vad jag gör.
Självklart finns det ett samhälleligt ansvar också, men samhället speglar oss.
Tack återigen för ditt inlägg! Det fick mig att sortera ut en del av mina egna tankar och det var mer än välbehövligt.
Tack för din respons I.S! Det är roligt att höra att mina erfarenheter och lärdomar som jag dragit i livet också kan ge någon annan något. Det vill säga, att jag satte fingret på ett allmänt problem som har större räckvidd än den personliga erfarenheten.
Hej! Vad härligt när vi kommer till insikt, jag kan känna igen mig i vad du skriver. Jag är i dag stolt att våga stå för mina värderingar. Redan som 11 åring vågade jag säga ifrån och jag har inte slutat än, men man blir inte så populär.
Hej Eva,
Egentligen tror jag att man blir respekterad om man står för den man är, kanske inte så poppis i ögonblicket alla gånger, men i det långa loppet. Det tar för omgivningen att smälta såväl förändringar som avvikande åsikter.