Det är bråda dagar just nu: avhandlingsskrivande på heltid, en och annan artikel att skriva utöver det och dessutom bokföringen. Vårt bokslut skall lämnas till revisorn och för att det inte skall bli väldigt dyrt bör man ha kontrollerat alla verifikationer innan. Jag har efter stor tvekan bestämt mig för att lämna över hela bokföringsarbetet på redovisningsbyrån, även om det blir lite dyrare. Hittills har min man inte varit speciellt förtjust i idén. Han tycker nämligen inte om att betala för andras tjänster om de tar ut en lön som är mycket högre än den han kan ta ut ur vårt företag. Därför har jag alltid gjort det gratis. Tänk, att jag var tvungen att ta mod till mig innan jag sa: nu vill jag att vi lämnar över bokföringen! Till min förvåning hade han alls ingenting emot det.
Jag läser just nu en bra bok om härskartekniker. Det är Elaine Bergqvists Härskarteknik. Den fula vägen till makt. Det som gör den bra är att hon har ett väldigt vardagsnära perspektiv som inte skuldbelägger ”härskaren” eftersom det oftast rör sig om omedvetna handlingar.
I ett tidigare inlägg har jag varit inne på ”projiceringsmetoden”, det är när man känner att någon dumpar något i knät som inte har med en själv att göra, men man hinner oftast inte reagera i tid. Paketet man fick i knät stannar kvar som en förvirring som snurrar runt i huvudet och reaktionen kommer i efterhand. Vad var det där? Inte sällan skuldbelägger man sig själv. Jag är känslig för de situationerna och har svårt för att skaka av mig det hela på egen hand. Jag vill returnera paketet med texten: ”åter avsändaren” och få ett mottagningskvitto att personen i fråga har gått till posten och hämtat ut det. Det får man ytterst sällan av projicerarna. Det är en brist i Bergqvists bok att hon får det att låta så lätt. Annars är den en bok jag rekommenderar.
Brodows blandning 
Jag känner så väl igen det du beskriver här. Ju närmare toppen man kommer i konstvärldens hierarki desto fler maktmänniskor stöter man på. Och med ”maktmänniskor” menar jag inte rätt och slätt människor med makt, utan personer med narcissistiska eller rentav psykopatiska drag. Jag har råkat ut för ett par stycken. Projicering är en av de metoder de använder för att utmanövrera folk som de uppfattar som ett hot. Det är också ett effektivt sätt att slippa befatta sig med kritik av vilket slag som helst. Alla diskussioner slutar med ett ”ja, men du då, det är ju du som…” etc. Totalt själsdödande.
För ett par år sen blev jag utsatt för en mycket grov kränkning av en författare och en konstnär som slagit sina påsar ihop för att ”knäcka” mig. Jag orkar inte berätta om exakt hur (och enligt min erfarenhet orkar folk knappt höra om det heller), men de gjorde det på ett mycket sofistikerat sätt. Jag gick till följd av detta in i en depression så svår att jag inte kunde ta mig ur den på egen hand, utan fick läggas in på sjukhus där jag fick elbehandling under ett par veckors tid. När jag sen blev bättre och började röra mig ute bland folk igen fick jag höra att de här två personerna spred rykten om att jag skulle ha blivit ”sinnessjuk” och mordhotat dem (ett rykte som jag härmed tar tillfället i akt att dementera!). Efter den ena kränkningen kommer alltså omedelbart en ny, som innebär en omkastning av skuldbördan: ”Det är du som kränker och hotar oss!”
Jag vet att det framförallt är kvinnor som råkar ut för den här sortens människor, och jag kan bara försöka föreställa mig hur det är att vara gift och ha barn med en sådan, men även män kan alltså bli måltavlor för deras projektioner och intriger.
Vågar man skriva om såna här saker under sitt riktiga namn? Tja, om du vågar så vågar jag.
Hej Petter!
Ja, att härskartekniker bara skulle vara något som män utövar mot kvinnor är naturligtvis helt fel. Kvinnor utövar det mot män och mot andra kvinnor, män utövar det naturligtvis också mot andra män. Det här beskriver Elaine Bergqvist väldigt bra, därför rekommenderar jag den boken. Den finns som pocket.
Det låter otäckt det du berättar. Vet du vad jag tror – utan att egentligen veta något om den aktuella händelsen? Jag tror inte att de här två personerna, författaren och konstnären, har velat såra dig med avsikt att göra dig så illa. Ondska i form av psykisk misshandel är många gånger helt oavsiktlig och ofrivillig. När du sedan reagerar med att må dåligt och hamna på sjukhus är det ju liksom i deras föreställningsvärld du som har problem. Problemet har förflyttat sig och hamnat någon annanstans än där det kanske ursprungligen var från början.
Om du försöker tänka dig in i deras situation som kanske omedvetna utövare av förtryck – och kanske mindre medvetna om sig själva än vad du är – är det lättare för dig att förlåta och komma vidare.
Ja, man får akta sig så man inte blir en cyniker själv. Men med stöd från familj och vänner så tror jag att man klarar sig undan det. Jag ser det så här: Får man illvilja och lögner från ett håll, så stänger man helt enkelt den dörren – och sen kommer man att vårda och uppskatta motsatsen desto mer.
Jag kan bara önska Petter Helje alla människor att hitta sin inre styrka och trygghet. Jag gjorde det sent i livet, gick en utbildning och fick gå i terapi det bästa jag gjort i livet, (även om det var lite sent), men vilken lycka att totalt skita i när andra människor sprider skit och annat. Jag har kommit fram till att jag är, Rak, stark och glad! Hur många tror ni tål en sådan? Nu mera kan jag också säga ifrån, men ibland är man inte påkopplad med att få höra dumheter och då missar jag att svara, men jag går vidare och släpper taget om det.
Tack för de orden, Eva! Det kan aldrig vara för sent att känna sig glad. Själv mår jag bra idag, men det har tagit sin tid. Fortsätt att vara stark och glad och empatisk! Om någon inte tål det så är det sannerligen inte ditt problem. 🙂